Uthuset vid Hagaberg blev på 1940-talet Hästholmens första brandstation. Innan dess fanns Hästholmens frivilliga brandkår. I den frivilliga brandkåren engagerades intresserade personer som bodde och arbetade i Hästholmen. Utrustningen var en gammal lastbil där flaket bytts ut mot längsgående bänkar typ remmalag. Till den kunde man koppla en bogserspruta. Larmet fanns utanpå ena väggen. I ett skåp med glasruta fanns ett signalhorn. Det gällde för ”larmaren” att slå ut fönsterrutan och blåsa i hornet. Brandbilen hade ingen vattentank. Man fick skaffa vatten från brunnar, sjöar och vattendrag och ofta ”hinka” det fram till eldhärden.
Redan den 30 november 1937 fanns enligt ett protokoll en frivillig kommunal brandkår i Hästholmen. Västergårdens ägare, Karl August Petersson, en mycket aktad och känd person i samhället, var en av drivkrafterna vid dess till tillkomst och blev också dess förste ordförande. Före 1937 fanns Hästholmens frivilliga brandkår.
I den frivilliga brandkåren engagerades intresserade personer som bodde och arbetade i Hästholmen. De var indelade i tre grupper, som hade jour var tredje vecka. Under många år var David Johansson brandchef. Utrustningen var en gammal lastbil där flaket bytts ut mot längsgående bänkar typ remmalag. Till den kunde man koppla en bogserspruta. ”Brandbilen” var placerad i uthuset. Härifrån gjordes också brandlarm och hit skulle brandmännen infinna sig.
Brandlarm gick så till att den som upptäckte larmorsak själv eller via bud så snabbt som möjligt förflyttade sig till brandstation. Där fanns utanpå ena väggen ett skåp med glasruta och inuti ett signalhorn. Det gällde för ”larmaren” att slå ut fönsterrutan och blåsa i hornet. Brandkårsfolket hade då att snabbt ta sig till brandstationen. Den personliga utrustning man förvarade hemma (hjälm, brandkläder osv) fick man i regel ta i famnen.
Det viktigaste medlet för brandsläckning, vatten, var ofta ett problem. I tätorten fanns inga brandposter och brandbilen/motorsprutan hade inga vattentankar. Man fick skaffa vatten från brunnar, sjöar och vattendrag och ofta ”hinka” det fram till eldhärden. Motorsprutan kunde användas om vatten fanns på ”slangavstånd”.
Den frivilliga brandkårens huvuduppgift var att på bästa möjliga sätt släcka bränder. Kommunen utövade dessutom förebyggande verksamhet genom att utse personer som utförde regelbunden brandsyn i privata fastigheter och andra byggnader. Man kontrollerade spisar, kakelugnar, andra eldstäder, brandstegar och att fungerande brandspruta fanns.
En ny och modern brandstation byggdes 1955 i Hästholmen av dåvarande Alvastra kommun. Den gamla brandbilen skrotades och ersattes av en modernare. Brandkåren var fortfarande frivillig och arbetade i princip på samma sätt som tidigare men med bättre resurser. Det gamla sättet att utlösa brandlarm med en hornsignal ersattes med en sirén på stationstaket som sattes i funktion genom en tryckknapp i ett brandskåp på marknivå utanför garageportarna. I början av 70-talet centraliserades hela verksamheten till brandstationen i Ödeshögs centralort.