Huset byggdes 1913 av Anna och Henning Wallén. När Per Brahe bärgades 1922, satt familjen på glasverandan och tittade på de tusentals människor som passerade mot hamnen. 1938 köpte Filip och Ingrid Tilly huset och vårdade det väl i över 50 år. Filip var fiskare och i uthuset hade han sin nätverkstad. Brunnen på tomten försörjde tre familjer och två industrier. 2014 såldes huset svårt eftersatt. Köparen fick rådet att riva, men restaurerade huset enligt traditionell byggnadsvård.
HÄSTHOLMENS EGEN “SAGAN OM RINGEN”, EN SOLSKENSHISTORIA,
berättad av Katarina Karlsson
Det glimmade till i rabatten
Jag var relativt nyinflyttad i Anneberg, då jag hörde av mig till bygdegårdsföreningen och frågade varför mitt hus inte hade nån skylt i stadsvandringen. Svaret var att man helt enkelt inte visste något om huset. Jag hade redan forskat så gott det gick, men uppgifterna var få. Enligt boken ”Sveriges bebyggelse, Östergötland” från 50-talet, levde Ingrid och Filip Tilly här när den trycktes. De hade flyttat in 1938 och hade tre barn. Jätteroligt att veta, men jag ville veta mer.
Jag tror det var maj 2018, som jag satt och vårpåtade i en av rabatterna vid uthuset. Jag hade gjort det under några vårar nu och säkert många tidigare ägare före mig. Plötsligt glimmade det till. En ring! Guld? Vi lyckades tyda en inskription. ”Ingrid 1926”. Oj!
Nu frågade jag runt bland kollegorna i äldreomsorgen och visst var det några som kom ihåg Ingrid! Kanske hade hon ännu barn i livet? Jag fick tipset att fråga vissa av mina äldre som jag åker till i hemtjänsten – och visst fick jag napp! De kom ihåg familjen mycket väl och berättade att en son ska finnas kvar, han heter Åke, han bor i Stockholmstrakten.
Jag ringde honom. Presenterade mig, berättade var jag bor och fortsatte:
”Jag har nåt som är ditt.” Svaret var omedelbart: ”Pappas ring?”
Vi pratade länge den där första gången. Åke kom hit till sitt barndomshem och fick sin fars ring. Han bjöd mig på middag i hamnrestaurangen och var bestämd med att jag skulle ha hittelön. Men det mest värdefulla jag fick, var att få ta del av hans kunskap. Åke var en bit över 80 när vi fick kontakt, men minnet var inget fel på.
Ringen hade tappats i början av 60-talet, då Filip sågat upp det gamla uthuset för att ge plats för det som står idag. Han var nyopererad och lite avmagrad. Familjen hade letat i dagar och veckor.
Trädgården prunkade och familjen sålde frukt och bär till grönsakshandlaren. Jordkällaren revs när nya uthuset med kallkällaren byggdes. I förra uthuset hade det hållits gris. Jag fick lära mig om färger och möblemang. ”Där sov jag i pinnsoffa!” sa Åke och pekade. Jag fick berättat för mig om ett blixtnedslag i elledningen så rutorna exploderat. ”Morsans pelargoner låg i halva trädgården.”
När jag rev masonit, var originaltaket svartbränt där kablarna gått. Jag fick höra om stora moderniseringar som gjorts, som indraget vatten istället för gårdspumpen och om kökspanna istället för kakelugnar. Den pannan värmer huset gott än idag.
Åke har kommit att besöka mig på somrarna. Nån gång kom han bara till hallen för köksgolvet var uppbrutet, men då drack vi kaffet i hammocken istället. Jag har fått träffa hans familj och vi håller kontakten.
Ingrid och Filip flyttade från Anneberg 1989, till de nybyggda radhusen på andra sidan gatan. Paret hade med sorg betraktat hur deras en gång så välvårdade hem, med tiden blev en slit- och slängkåk. Jag vill därför tro att makarna hade ett finger med i spelet, som såg till att just jag som älskar Anneberg, hittade ringen den där vårdagen.
/Katarina “Katja” Karlsson