Namnet Uppgränna är känt sedan år 1314 som ”uppgrannom”.

Uppgränna är en av Smålands största och mest välbeställda byar. Det är också en by med anor från en tid före 1000-talet. Gårdsnamnen har dock inte fullt så gamla anor, men har använts i flera århundraden och används fortfarande dagligen: Toragård, Mattsagård, Södergård, Knutagård, Arvidsgård, Skermagård, Dagsagård, Bultagård, Länsmansgård och Gästgivargård.

Genomfartsled

Vägen genom Uppgränna, mellan de milsvida skogarna på höjderna och Vättern har i alla tider varit en väl använd resväg från Jönköping och norrut mot Östergötland. Här färdades pilgrimer på väg till och från Vadstena, Alvastra och andra orter, affärsmän, kurirer, ryttare, diligenser, samt var det Erikgatuled för kungar. Denna kungsleds sträckning sammanföll bitvis med nuvarande norra Tranåsvägen och Holavedsleden mot norr. Den trånga passage som byn utgör mellan berg och sjö har också varit vägen för krigiska härjningståg. Bland annat vet man att år 1567 under det Nordiska sjuårskriget mellan Danmark och Sverige, plundrades och brändes de flesta gårdarna i byn.

Riksettan hade sin sträckning genom byn, den västliga vägen. Den bytte senare namn till E 4 och var som sådan synnerligen hårt trafikerad till dess att motorvägsleden öppnades 1972 och trafiken överflyttades på den. Nu är vägen genom Uppgränna klassad som turistled.

Skiften

Egendomarna i Uppgränna har skiftats tre gånger, dels vid storskiftet år 1780, dels vid enskiftet i början av 1800-talet samt laga skiftet år 1840. Vid sistnämnda tillfället fick fastigheterna sina nuvarande placeringar. Uppgrännas äldsta bevarade hus, från 1700-talet, flyttades då från bykärnan till sin nuvarande plats på Södergården.

Kapell

I Uppgränna fanns en offerkälla som kom väl till användning före och efter de farofyllda färderna längs Holavedens skogiga, branta och slingrande vägar vid vilka stråtrövare kunde hålla till. Bredvid denna hedniska källa byggdes i mitten av 1400-talet ett kapell. Franciskanermunkar använde det till vila och andakt på sina vandringar från Alvastra och söder ut. Runt kapellet fanns en kyrkogård, som var flitigt använd i början på 1700-talet då böldpesten grasserade ymnigt i omgivningarna. Kapellet revs 1759 på order från dåvarande kyrkoherden i Gränna. Ett ”sälohus”, härbärge, fanns för ”fattiga pilgrimers hugnad och glädje”. Troligen har ett sådant legat på platsen redan på 1100-talet.

Runsten

På platsen där Kapellet legat finns en runsten uppförd ca år 900. Korset på den avslöjar att Sverige kristnats då den uppfördes. Inskriptionen är följande:

Sven reste dessa stenar efter Åslak och efter Göte hans son och Aslak var Svens broder.

Man tror att Göte var den siste i släktgrenen varför släkten på detta sätt ville bli ihågkommen.

Enligt mycket tidiga men tillförlitliga källor ska en liknande sten funnits, men flyttats på grund av vägbanans vidgning. Kanske ligger den nu i någon vägbro eller ladugårdsgrund.

Brahehus

Brahehus byggdes av Per Brahe d.y. och stod färdigt 1650. Det var ämnat som änkesäte åt hans älskade grevinna Katarina Kristina Stenbock. Det ville sig inte bättre än att hon avled 30 år före sin greve. Efter reduktionen förföll slottet, blev utsatt för stölder och brann slutligen ner, vid den förödande brand som också ödelade alla gårdar utom en i Uppgränna by. Branden började då ett halmtak antändes av glöd från en skorsten och den för dagen hårda vinden gjorde att sädesskylar på fälten upp mot berget började brinna, varefter lågorna slickade sluttningen och antände slottet. Detta inträffade då byborna var i Gränna kyrka och firade Mickelsmässahelg den 29 september, varför det dröjde tills manskap kunde ingripa. Året var 1708. Med lågorna följde stall för 30 hästar, fähus och bostäder för tjänstefolk.

Brännerier

Under 1800-talets mitt fanns tre brännvinsbrännerier i byn. Det ena placerat på Mattsagården, det andra på den plats där Missionskyrkan idag finns, samt ett på Bultagården. Efter 40 års användning revs bränneriet på Mattsagården och de andra ungefär vid samma tid. Utskeppning av den ”förädlade” potatisen skedde med båt över Vättern och vidare genom Göta kanal för konsumtion också i större orter. Före bränneriernas tillkomst skötte varje bonde sin tillverkning av den eftertraktade drycken.

Uppgrännabönderna sägs ha varit både skrämmande och påträngande för resenärer som tog sig vägen fram. …”hästar stodo utmed vägen, svälte och fröso, medan deras ägare var på krogen och söp och slogs”. Inte mindre än elva hemmansägaränkor fanns samtidigt i byn på grund av att stort spritintag och efterföljande slagsmål orsakat deras mäns död. Brännerierna och deras strama regler för tillverkning och försäljning blev en vändpunkt. Numera är turister välkomna att gästa vår by och det utan fara för eget liv.

Mord ledde till halshuggning

En minnessten finns rest i östra dikeskanten alldeles i början av Uppgränna söderifrån. På stenen finns följande dubbeltydiga inskription:

DEN 29 DEC BLEF HERR CM CARLSSON GARFVAREMÄSTARE FRÅN GRENNA HÄRSTÄDES MÖRDAD AF DRÄNGEN W TOLF HANS DÅVARANDE ARBETARE RESTE STENEN TILL ETT KÄRT MINNE.

Bakgrunden var att garvarmästaren var på väg norrut för att sälja skinn. Detta visste drängen Tolf och ansåg att ett perfekt rån skulle hjälpa honom till bättre ekonomi. På den ensliga vägen drämde han därför en ekpåk i Carlssons huvud så att denne avled av skadorna. Den fattige drängen som plötsligt hade pengar att röra sig med misstänktes. Tolf dömdes till döden medelst halshuggning. Vid galgbacken, nuvarande trafikplats Galgen, utfördes halshuggningen i augusti år 1864.

Denna halshuggning var den sista som förrättades i länet. Den besöktes av 2000 – 3000 åskådare och flera myter, men också sanna berättelser finns knutna till händelsen.

Girabäcken

Under dryga tio år runt sekelskiftet 1900 fanns ett sandstensbrott i Girabäcken, äldre namn Gerabäcken, Djurabäcken, med utskeppning av produkter via egen hamn och skutan Svea mot Stockholm genom Göta kanal. Om Girabäckens stenbrott, geologi – fauna – flora går att läsa på egen länk under Gränna hemsida.

Byaträffen

Uppgränna har sedan uråldrig tid haft flera allmänningar, där jordägarna fritt kunnat hämta sten, grus och lera för byggändamål. En av dessa platser har uppgrännaborna gjort till en nutida träffpunkt för bland annat midsommarfirande. Byaträffen är väl värd ett besök med tanke på den otroligt vackra utsikten därifrån, över Vättern och Visingsö, med Västergötland som bakgrund. Där finns en iordninggjord grillplats som under ansvar kan användas av allmänheten.

1950-tal

Ännu långt in på 1950- talet var byn helt självförsörjande på service inom många områden; skola, missionshus, Filadelfialokal, smedja, kvarn, samt två affärer. Tidigare fanns som brukligt var i byarna även minst ett mejeri. På 1960-talets början fanns här fjorton mjölkproducenter i byn, när detta skrivs finns ingen.

Kvarn

År 1927 byggdes traktens första elektriskt drivna valskvarn. Skepsisen var stor bland bönderna som till en början vägrade att anlita kvarnen, då man ansåg att vattendriven kvarn malde bättre. Kvarnen lades ner år 1979.

Skola

Uppgränna skola togs i bruk år 1865 och lades ner år 1961. Som mest undervisades ca 40 barn, fördelade på sex årskurser. Efter nedläggning fanns där en modern modellsnickeriverkstad under ett antal år.