Till Riksförbundet
Gå till distrikt

Södra Åby stubbamölla

Södra Åby MÖLLA – författare ARNE NORRMAN, Bremad, Södra Åby (från första Byatidningen 1992)

Södra Åby är en gammal by, med idealiskt läge runt en vanning och ett numera täckt vattendrag, i skydd av några höjdsträckningar – åsar i öster, norr och väster. Här har varit bebyggelse i tusentals år men allting är ju förgängligt och byggnadsbeståndet i byn har förnyats kontinuerligt under årens lopp. Så värst mycket gammal bebyggelse återstår inte längre. De gamla boningslängorna på gårdarna har efter hand rivits eller brunnit och ersatts med nya, mer eller mindre storslagna byggnader i olika stilar. Västergård, Ellaberga  och Åbyhem  har sin stil från slutet av 1800-talet. På 1900-talet har byggts Hugo Nilssons, Rosenlid, Olsgård efter branden 1923, Bertelsta 1939 och slutligen Knutstorp 1959. Till de mera ursprungliga byggnaderna i byn hör de gamla gatuhusen som numera bebos av Gunvor Jönsson ”Bryggarens”. Familjen Moräns ”Kerstin Vagnmakares”, Karl Olof Knutssons ”Maria Nils” och Möllaregården hör också dit.

Men allra intressantast är vår gamla stubbamölla på höjden öster om byn, som är föremålet för detta kåseri. Jag kallar detta för kåseri eftersom jag inte haft tid för någon mera omfattande forskning om möllan och dess historia. Möllans vindflöjel anger årtalet 1682, vilket ju pekar på en 300 årig tillvaro. Samma årtal står inristat i den väldiga stenbjälken inne i möllan, vilket möjligen kan tydas så att de bärande viktigaste delarna i möllans inre är från detta årtal. Det finns inga dokument på att möllan skulle ha tillkommit detta år. Säkert har det funnits en mölla på platsen ännu tidigare. Kyrkoherde Sivenius skriver i sin bok om Södra Åby kyrka att möllan tillhörde kyrkan från 1550 till omkring 1650. Enligt gamla källskrifter har man funnit att 1667 hade kyrkan helt frånkänt sig rätten till kvarnen och att den varit i privat ägo sedan åtminstone 1640. Kvarnar, som drevs av vindkraft började byggas på 1400-talet eller ännu tidigare på kontinenten, men vattenkraften var ännu tidigare. Man vågar väl påstå att just kvarnar var en tidig föregångare till industrin. Här tog man ju maskinella krafter till hjälp för att avlasta hemarbetet från ett tungt men nödvändigt göromål. Så länge spannmål har odlats och använts till föda för människor och djur har man malt den för att få den ätbar och smältbar. Om den skulle användas till gröt eller bakas till bröd måste den sönderdelas och rensas från agnar och skal. Ursprungligen skedde detta i hemmen på primitiva sten kvarnar och med vinden som rensverk. Dessa utvecklades och förfinades givetvis under årens lopp. När man sedan lärde sig använda vinden som drivkraft togs den helt naturligt först i bruk för att tillgodose de mest närliggande behoven – mjöl till människorna och gröpe, eller som vi säger, skråning. till djuren.

Att bygga en kvarn var givetvis en jätte stor investering även på den tiden. Den som hade kapital kunde göra en sådan satsning – och vem hade kapital på den tiden? Jo. det var kyrkan. Kyrkan var rik, satsade kapital och byggde kvarnar, och kunde sedan ytterligare stärka sin ekonomiska ställning. På detta vis fick kyrkan makt inte bara över människornas själar utan även över deras magar. I gamla papper benämnes vår mölla ”tulltäktskvarn”. Man tog alltså tull, tullade litet i säckarna! Mjölnaren tog några kilo ur varje säck. dels för sitt eget arbete, men också en del till kvarnens ägare – kyrkan. Det är ingen tvekan om, att kvarnen i Södra Åby, likaväl som tomten, tillhört kyrkan. Fastighetsbeteckningen är densamma, Södra Åby 1:1 för både kvarn och kyrka.

När hembygdsföreningen 1943 övertog kvarnen fick man efter långa förhandlingar och många skrivelser även köpa tomten som ägdes av kyrkan genom stiftsnämnden. Själva mölletomten är c:a 600 m², vägen har naggat lite i kanten. Ytterligare c:a 2300 m² runt om hör till kvarnen och odlas tillsammans med Möllaregårdens övriga ägor. Vid enskiftet i byn 1813 står det antecknat i ett protokollstillägg att väderkvarnen hade tvenne hagar som låg i ägorna till nummer 2, 14:24 och 17, dvs Ellaberga. På kartan från enskiftet ser man också att det utöver kvarnen låg några andra, mindre byggnader söder om densamma. Vägen mot Vallby gick norr om kvarnen, men har sedan flyttats till nuvarande sträckning. Den nu så prydligt restaurerade Möllaregården har således inte från begynnelsen varit möllarens gård. Gården och marken som tillhör har under årens lopp skiftat ägare många gånger, men den historien kan vi i detta sammanhanget gå förbi. Kvarnägaren Jöns Jönsson, ”Jöns Möllare”, som 1943 skänkte själva möllan till Hembygdsföreningen, ägde gården och marken men inte själva mölletomten.

För att nu något tekniskt beskriva möllan konstaterar vi först och främst att det är en stubbamölla. Det är den äldsta formen av väderkvarnar. Man vrider hela kvarnkroppen efter vindriktningen, till skillnad från de nyare, större och effektivare ”holländarna”, där man vrider endast själva toppen med vingarna. Vridning av möllan i Södra Åby skedde med ett spel. En lina eller ett rep fästes i marken på det håll, som möllan skulle vridas mot. Dess andra ände låg om en trumma med vev som var fastsatt i yttersta änden på vridstången, den långa stock, som även användes som trappa upp till kvarnens ingång. När man vred trumman runt med veven lindades linan på, och kvarnen vred sig till önskat läge mot vinden. Vingarna – vindfånget – försågs med segel. Deras hastighet var beroende av vindstyrkan, men kunde regleras genom att man satte mer eller mindre segelyta. De stannades med en broms, som manövrerades med en lång trästång som hävarm. Det var stora krafter som var i omlopp. Kunde man inte bromsa vingarna vid tilltagande vind eller storm accelererade hastigheten, vingarna skenade, och detta var många gånger orsak till varmgång och därmed eldsvåda i väderkvarnar.

Sådana olyckor har inte inträffat i vår mölla. Möllan har två våningar. På den undre lagrades den färdiga produkten – mjölet eller skråningen. På den övre våningen fanns de två liggande kvarnstenarna. Den undre, liggaren, låg stilla, medan den övre, som kallades löparen, roterade, när kvarnen var igång. Spannmålen hissades från bondens vagn upp till andra våningen, tömdes ut i det runda hålet i kvarnstenens mitt, maldes mellan stenarna och flyttades under malningen utåt mot stenens periferi och skrapades därifrån genom en ränna ner till första våningen. Där säckades åter malgodset, tullades och hissades ner till kunden, som vanligtvis var en av bönderna i byn. Möllorna låg ganska tätt i trakten. De närmaste var belägna i Norra Åby, dels en holländare, vars grund ännu finns kvar i Norra Åby by, dels en stubbamölla vid husklungan ”mellan byarna”. I Södra Virestad fanns en på gränsen till Simlinge. Mölla fanns i Vallby och i Lilla Isie bortom den gamla kyrkogården.

Det fanns alltså fem möllor på kortare avstånd än tre kilometer från Södra Åby by. Det måste ha varit en imponerande syn när alla dessa svingade runt sina vingar. Möllorna låg alltså tätt. Ganska många människor måste ha varit sysselsatta med detta viktiga arbete. En titt i gamla längder visar att det var en stor rörelse bland dessa människor. Många flyttningar ägde rum, inte bara av pigor och mölledrängar. Även ägare och arrendatorer flyttade från mölla till mölla, möjligen för att finna en bättre mölla eller ett bättre distrikt, där tullinkomsten var större än på den ort man lämnade. Det verkar vara ett vanligt förhållande att man arrenderade möllan av någon mäktig ägare, kyrkan eller adeln – exempelvis Jordberga Gods.

Genom efterforskningar i kyrkoböcker och andra arkivhandlingar har man kunnat göra en ganska fullständig förteckning av möllarna i Södra Åby. Det lär ha funnits en fullständig lista, som förvarats hos Per Persson, Ellabergas ägare på 1900-talets början. Denna längd har kommit bort men vi har ändå genom idogt forskande fått en någorlunda klar bild över vilka som ägt eller arrenderat möllan ända sedan 1640.

ÄGARE och/eller ARRENDATORER till Södra Åby MÖLLA 1640-1992 X

  1. 1640 –               Peder Laursen
  2. 1651 –               Bendt Möllare
  3. 1658 – 1670    Peder Möllare
  4. 1671 –               Hans Nilsson
  5. 1675 – 1677    Jöns Olsson
  6. 1681 –               Möllaren (ej namngiven)
  7. 1684 – 1686    Nils Olsson
  8. 1687 –               Nils Möllares änka
  9. 1688 – 1690    Lars Madtsson
  10. 1691 – 1697    Mårten Salomonsson
  11. 1698 – 1731    Nils Larsson
  12. 1732 – 1772     Lars Nilsson
  13. 1772 – 1778     Anders Larsson
  14. 1778 – 1795    Jöns Larsson
  15. 1796 – 1810    Jöns Nilsson
  16. 1810 – 1825     Nils Jönsson
  17. 1826 – 1836     Anders Andersson
  18. 1837 – 1847     Hans Nilsson
  19. 1847 – 1853    Änkan Boel Jeppsdotter samt Mölledrängarna
  20. 1853 – 1858     Hans Olsson
  21. 1859 – 1865     Per Olsson
  22. 1865 – 1878     Anders Hansson Ägare (1865-1905)
  23. 1878 – 1897     Nils Hansson
  24. 1898 –               Anders Hansson (se nr 22)
  25. 1899 – 1913    Jöns Jönsson D.Ä.
  26. 1906 – 1930     Per Persson Ägare
  27. 1913 – 1943    Jöns Jönsson D.Y. Ägare (1930-1943)
  28. 1943 –               Södra Åby Hembygdsförening

Kommentarer till ”Möllelängden”.

1-2   enl. extra Skattemantalslängder (Danska Riksarkivet i Köpenhamn) 3-11   enl. Mantalslängder, Jordeböcker och Katekismilängder (Landsarkivet i Lund och Riksarkivet i Stockholm) 9-23   enl. Kyrkoböckerna för Södra Åby Församling (Landsarkivet i Lund) 24-27   enl. Kyrkoböckerna för Södra Åby Församling (Pastorsexp. i Klagstorp) och Mantalslängder (Landsarkivet i Lund)

Lite mera historik om Södra Åby Mölla
av f.d. Byapågen Anders Andersson

Denna mölla är en av Skånes äldsta och idag intakta möllor och kan med fog inräknas bland bygdens främsta kulturminnesmärken. På möllans vindflöjel läser man årtalet 1682. Men det finns dokumenterat att det redan på mitten av 1500-talet funnits en mölla här. Den förste namngivne möllaren finns omnämnd i ”Skånsk Jordeböcker” från dansktiden som Pehr Laursen på Aabye Mölle 1640. Sedan finns det redovisade möllare fram till 1677, möllaren då hette Jöns Olsson. Mellan 1677-1684 finns ingen möllare noterad. Men det bör vara under denna period som den nuvarande möllan byggdes/återuppbyggdes. Hade det funnits en mölla sedan mitten på 1500-talet kunde det väl vara dags för en ny mölla! Den första möllaren (1682) på den ”nya” möllan hette Nils Olsson. Sedan finns alla möllare noterade på möllan fram till dess mölle-epoken gick i graven på 1930-talet. Nämnas kan att fram till år 1647 ägdes möllan av kyrkan, härefter av privata ägare/brukare.

I ett halvt årtusende, tanken nästan svindlar, har bönderna i socknen med sina foror letat sig upp till möllebacken för att mala sin säd. Försjunken i de här tankebanorna kommer jag plötsligt på, att jag själv faktiskt är en av de sista i alla dessa generationer, som haft förmånen att se möllan i full drift.

Uppvuxen i byn på 30-40-talet fick jag också något av en personlig relation till möllan. Mina föräldrar bodde då i en äldre villa ca 200 m från möllan. Det första vi barn såg, när vi tittade ut genom fönstren, var möllan. Så därför finns den också bevarad på näthinnan för all min tid. Sedan var det också så att möllan för oss byapågar blev en spännande lekplats, visserligen förbjuden (men väl frekventerad). Det var alltid lite mystiskt och spännande att ”olagligt” försöka ta sig ini möllan, ett imponerande byggnadsverk. Inte minst fascinerande var vi av att hela detta byggnadsverk var upphängt på en enda grov stolpe (”stubben”) och hela byggnaden sedan svängdes runt med hjälp av en handdriven vinsch monterad på ”svansen” (trappans) nedre del (möllan måste vridas allt efter vindriktningen). Att vi sedan också själva försökte oss på att vrida möllan var förstås i det här sammanhanget oundvikligt. Mycket mer finns att berätta, det var vid möllans stenfot vi smygrökte våra första cigaretter och våra hemgjorda rökpipor av kastanj, stoppade med ”Riksschagg” (tror jag tobaken hette). Från möllebalkongen, som satt på fyra-fem meters höjd, skulle vi utföra ”mandomsprovet” d.v.s. hoppa ner från balkongen. Den som vågade och klarade detta fick extra status.

Jöns Jönsson (”Jins mullare”) hette den siste möllaren. Honom minns jag som en lätt kutryggig gubbe springande upp och ner på mölletrappan. Jag minns hur man körde in under möllebalkongen med sädeslassen, och hur säckarna for upp genom en lucka som sedan smällde igen, och synen av en mölla i full drift med snurrande vingar glömmer man aldrig.

I slutet av 30-talet var det färdigmalet på stubbamöllan. ”Jins mullare” fortsatte sedan några år med malning hemma på Möllaregården, då med eldriven kvarn. Före Jöns hade stubbamöllan drivits av hans far med samma namn, Jöns Jönsson, och dessförinnan av en lång rad av möllare (redovisade som arrendatorer eller ägare till möllan).

När jag som pensionär började släktforska fann jag till min förvåning att jag hade släktanknytning, på min mors sida, till de två sista möllarna på Södra Åby stubbamölla. Möjligt är att mitt intresse för möllor finns i dessa ”mölle-gener”.

Stubbamöllan i Södra Åby ägs idag av Hembygdsföreningen och att den finns kvar i det otroligt fina skick den är idag får vi i första hand tacka föreningens ideellt arbetande mölle entusiaster med nestor Arne Norrman i spetsen (1926-2015).

I Norra Åby finns (fanns) två möllor, en holländare och en stubbamölla. Historiskt och åldermässigt kan dessa inte tävla med ”den gamla” i Södra Åby. (Noteras kan att en mölla nämndes som ”hon”)

Information om cookies

Bygdegårdarna och dess undersidor använder ibland cookies för att underlätta ditt besök på vår hemsida. Om du inte vill att vi lagrar cookies på datorn kan du stänga av detta i inställningarna för din webbläsare. Du kan läsa mer på minacookies.se