En holländare i Norra Åby.

I det här fallet handlar det om möllan på N. Åby nr 10. Om Södra Åbys mölla och möllare vet vi Södra Åbybor, tack vare Arne, det mesta . Så den här berättelsen är tillägnad N. Åbyborna.

Den förste registrerade möllaren på nr 10 hette Ola Persson född 1824 i Vemmerlöv. Han gifte sig med åbodottern Bereta Larsdotter på N. Åby nr 6, född 1825. 1851 flyttade de till nr 10. Här föddes barnen: Per 1851, Karna 1855 och Lars 1861.
Karna gifte sig med möllaren Jöns Nilsson f. 1859 i Gylle. De fanns efter giftermålet en tid som möllare på nr 10.

Om sonen Lars f. 1861 berättas, att han, då läraren bad honom nämna ett föremål som var genomskinligt, svarade: En stege. Lars arbetade en tid som mölledräng på möllan i Brönnestad. I vuxen ålder gick han under namnet ”Lars Böle”. Han tog livet av sig 1908 genom att rigga en strypsnara i sin säng.

Sonen Per Olsson f. 1851 övertog på arrende 1880 möllan efter sin far, fem år senare noteras han som ägare till möllan. Han gifte sig 1886 med Karna Hansdotter f. 1860, dotter till Hans Larsson på N. Åby nr 4. De fick barnen: Lars Herman f. 1887 (honom skall vi återkomma till) och dottern Anna Bothilda f. 1893, som gifte sig med Anders Johansson f. 1886 i Anderslöv. De fick tre barn.

Per Olsson dör 1906, 55 år gammal. Möllehemmanet drivs under en tid av änkan Karna Hansdotter tillsammans med sonen Lars Herman och mölledrängar. Lars var vid faderns död 19 år gammal. 1908 skriver han in sig på Sjömanshuset i Malmö men ångrar sig tydligen, för redan samma år blir han avförd ur rullorna. Hemma i byn igen noteras han med titeln ”telefonbyggare”! Han kallas lokalt för ”telefonaren”och detta eftersom att han arbetade med att underhålla telelinjenätet, där det bl.a. ingick att sätta upp telefonstolpar. 1910 gifter han sig med Ingrid Lovisa Sjögren f. 1887 i Kronobergs län. De får 1911 dottern Ingeborg Anna Lisa, som dör samma år. Hustrun Ingrid Lovisa dör året därpå, 1912. Lars Herman arbetar en tid hemma, dels som möllare, dels som ”telefonare”. 1917 flyttar han till Trelleborg. År 1915 hade änkan Karna Hansdotter avyttrat möllan till möllaren Nils Johansson från Hardeberga. Efter ca två år flyttar han med familj till Skårby.

1917 såldes rörelsen till möllaren Hans Månsson f. 1870 i Önnarp, gift med Maria Jönsson f. 1872 i Grönby, med döttrarna Hanna Celina f. 1902 och Inga Margareta f. 1909. Han hade tidigare innehaft Önnarps mölla mellan 1895-1909. Möllaren Hans Månsson råkade 1919 ut för en olyckshändelse, då han föll ner från segelbanan och åsamkade sig en svår höftskada, från vilken han aldrig helt repade sig. Hans Månsson dog 1920 av kronisk luftrörskatarr. Han tillhörde en av byns förtroendemän, hans namnteckning finns på åtskilliga bouppteckningar och testamenten, som han bevittnat. Änkan Maria drev möllan med hjälp av mölledrängar fram till 1925, då möllan såldes till möllaren Johan Nilsson från V. Alstad och hans hustru Betty Andersson från Genarp. De hade tre barn. 1929 flyttade familjen till V. Nöbbelöv.

1926 dör mjölnaränkan Karna Hansdotter, 66 år gammal.

Sonen Lars Herman, som flyttade till Trelleborg 1917, gifte om sig 1921 i St. Hammar med Hulda Magnusson f. 1894. De flyttade 1929 tillsammans med barnen till N. Åby nr 10, och Lars Herman noterades återigen som möllare på holländarmöllan i N. Åby. Lars drev nu mölleverksamheten parallellt med arbetet för telefonbolaget.
Lars var tekniskt intresserad, speciellt av fotografering och bilderna togs på den här tiden på glasplåtar. Lars hade sedan bildvisning för byns befolkning med hjälp av skioptikon. Lars var vänsterhänt, och han använde kniven med vänster hand och gaffeln med höger men skrev med”högran”.

Lars Herman Olsson född 1887 blev den siste möllaren på nr 10 och blev den, som strax före sin död monterade ner och rev den en gång så ståtliga ”holländaren” på nr 10. De sista åren var han svårt ansatt av reumatisk värk, så när mölleaxeln skulle tas ner, fick han be om hjälp. Han dog den 21/12 1955 i lunginflammation, 68 år gammal.

Tyvärr är stenfoten det enda som i dag finns kvar av möllan. Några uppgifter om vad möllebyggaren hette har jag inte, men en kvalificerad gissning är att han hette Lars Larsson och var från Anderslöv. Det fanns nämligen här två generationer möllebyggare, far och son, med samma namn. De uppförde vid den här tiden flera ”holländare” i socknarna runtom, bl.a. i Grönby och Äspö och dessa möllor var tämligen identiska med möllan i N. Åby.

Själv har jag ett vagt minne av den här holländaren på nr 10 från besök hos en f.d. skolkamrat, som vid den här tiden bodde i närheten av möllan.

En fråga man ställer sig är: Var malde N.Åbybönderna sin säd dessförinnan? Var man tvingade att köra till möllan i Södra Åby?

Här var det tänkt att den här berättelsen skulle sluta. Men efter att ha låtit Arne läsa genom den – blev det lite korrigeringar –och ytterligare ett par kapitel!

Betr. ”telefonbyggaren” Lars Herman Olsson, så kallades han aldrig Lars, eller Lars Herman, utan endast Herman (med tillägg för ”telefonaren”) Betr. tiden för möllans tillkomst vill Arne ha detta till 1850-talet och förmodligen är det så. I husförhörslängderna nämns Per Olsson f. 1851, som övertog möllan på arrende 1880, efter sin far Ola Persson f. 1824. Fadern hade förmodligen drivit möllan några år innan sonen tog över.

Sedan, beträffande frågan om var N. Åbybönderna tidigare malde sin säd?

Uppgifter om kvarnar, vare sig vinddrivna eller vattenkvarnar, i Norra Åby före 1850, har inte kunnat beläggas. Om inget annat så brukar man kunna läsa om möllaren och hans familj i husförhörslängder och födelseböcker, men inte i Norra Åby!

Det finns faktisk, indirekt, nämnt om en mölla i N. Åby på 1700 talet. Detta i samband med en otroligt osannolik berättelse om möllardottern Ester Jönsdotter som låg till sängs i flera år utan att äta!! Men det får bli en annan berättelse, (den har f.ö. varit införd i Byatidningen nr 1, 1994.

Nu var det ju också så, på den här tiden, att det var inte fritt att uppföra en kvarn var man ville. 1697 tillkom Kungliga Kvarnkommissionen, redan tidigt på 1600-talet hade kronan infört skatt (tull) på malning av spannmål. Kvarnkommissionens uppgift blev bl.a. att i detalj inventera kvarnbeståndet. Skatt erlades av krono-och skattekvarnar. Men en hel del skatt gick man miste om genom all säd som maldes s.a.s privat, man ville helt enkelt åt dessa ”skattesmitare”. En mängd regler och förordningar infördes, allt i akt och mening för att öka statens skatteinkomster. Det gick t.o.m. så långt att man, under en tid, införde en allmän skatt på malning i handkvarnar. Kvarnkommissionen bestämde också var och hur tätt tullkvarnarna fick uppföras. Gamla skvaltkvarnar som av hävd brukats under sekler, och där man endast malde för husbehov, dessa kvarnar fick ligga kvar, men inga nya tilläts uppföras. Staten försökte också, så långt man kunde, skaffa sig äganderätt till åar och vattendrag. Kanske är det svaret på att det längs Dalköpingeån, vad man kan se, aldrig funnits några vattenmöllor. Men lite märkligt är att det inte fanns vattenmöllor här, något fåtal mil ”österpå” fanns Dybäcksån med ett flertal möllor, fast dessa hade funnits där redan på 1500-talet. Fri etableringsrätt för bl.a. uppförande av kvarnar, fick man inte förrän full näringsfrihet infördes i mitten på 1800-talet, det var också då möllebyggandet hade sin glansperiod och det byggdes möllor i såväl Norra Åby som i socknarna däromkring.

Fram till 1917 betalades tull (skatt) i form av spannmål eller mjöl ur de inlämnade säckarna, det vill säga ”in natura”.

Till slut.

Lite ”möllekunniga” läsare vill väl nu peka på att samtidigt med ”holländaren”, det också fanns en stubbamölla i N. Åby. Men den får vi återkomma till.

Nerpräntat av f.d. Åbypågen  Anders Andersson.