På vandring runt Södra Åby 22 augusti 2019

Vi som vandrar runt i byn är vår guide Torsten Jeppsson, 82 år, och Ulla-Britt Olofsson, 72 år, född Ljunggren och uppvuxen på Västergård som ligger söder om kyrkan.

Vi överlämnar ordet till Torsten:

– Jag är född här i Södra Åby och har bott på Källadal, en gård som ligger söder om byn. Nu har min fru och jag lämnat gården och flyttat upp i själva byn. Jag är den äldste i byn som fortfarande bor kvar.
Södra Åby är en rundby, vilket innebär att det går en allmän väg runt byn och ett stort kvarter som är mitt i byn. I det kvarteret finns en damm som funnits här i alla tider samt ängar där djuren gick och betade. Dammen var djurens vattenhål.
Historiskt har det funnits bebyggelse i Södra Åby sedan stenåldern. Arkeologer har hittat fynd från såväl stenålder som bronsålder väster om kyrkan, vid Västergård och Knutstorp. Det finns tre bronshögar i rad varav en ligger i Västergårds trädgård och sedan ligger en mitt på åkern västerut och den sista ligger mittemot Klockedal.

Vi startar vår vandring på Södra Åby byaväg!
– Byn har alltid varit livaktig med bl.a. många hantverkare, säkert över 20 olika och de flesta av hantverkarna bodde i innerringen av rundbyn.
Bryggare, taktäckare, biodlare, smeder med gesäller, skräddare Nilsson med gesäller, slaktare, åkeri Malmborgs och byggmästare Jönsson. Dessa bodde längs Södra Åby Byavägs södra sida. Jöns Jönsson var möllare på Stubbamöllan, men flyttade väster om sin kvarn till Möllaregården som ligger i norra sidan av Södra Åby Byaväg. Nu svänger vi upp på Rosenlidsvägen. På Möllaregården var jag ofta med min far och fick malt säd till djuren. Här finns telefonstationen som startade redan 1912. Banken kom senare och i samma fastighet huserade bagare Andersson som även drev café där.

– På Vagnmakargränd bodde Magnussons, där frun gick runt i hus och gårdar och var kokerska på stora gillen och hon tvättade och strök skjortor som skulle stärkas vilket inte var så lätt på den tiden.

– På Hästhagegränd fanns en trädgårdsmästare som även var skomakare och träkonstnär. Slaktare Ström bodde mittemot en kortare tid, men huset brann ner 1947. Han flyttade till stan och skaffade en bil som han körde runt med i byarna för att sälja kött. Därefter byggdes där ett tvåvånings funkishus som ligger kvar än i dag.- På Västra bygatan bodde skräddare Jönsson, vars hus kallades långrygg, efter hästhagarna på östra sidan av vägen fanns en ”kro” där herrarna kunde få en pilsner, en byggmästare Ekelund som byggde ett funkishus och hans hustru som var sömmerska samt en målare Hansson som också hade gesäller, vagnmagare och sömmerska, ett syskonpar som delade hus (där Morän bor idag).

– På Östra bygatan hade Gösta Olsson taxi med bensinmack, här fanns också en finka med fjärdingsman Krüger som chef, Francina, som bodde i ett av de gamla soldat torpen, hjälpte till vid servering på gårdarna, därefter låg Ågrens snickeri som både gjorde fönster, dörrar och möbler till byborna, bl.a till gård nr. 5 Olsgården, som hade haft en brand. Hela matsalsmöblemanget gjorde Ågren helt efter rummets utformning. Än idag står de på samma plats.
Sedan bodde Hanna Andersson på hörnan, vår konstnärinna i byn, hon målade många tavlor med motiv från byn och några finns att beskåda i Byahörnan.

– På Södra Bygatan, efter Hanna Anderssons hus, bodde skomakare Åkerlund, (Eidelins hus) och ett plåtslageri som nu är rivet. Olof Larsson var murare och hans son Lennart blev smed, därefter kom en liten gård där det bodde en trädgårdsmästare med många fruktträd och många odlingsbänkar.

– I ytterkransen av rundbyn har vi alla de stora gårdarna. Bertelsta, Olsgården, Hugo Nilssons (Idag bor Küngs där) Browns, Västergård, Knutstorp, Åbyhem. Strax utanför kransen finns gårdarna Ellaberga, Rosenlid, Klockedal, Backagården, Lovisero, Persbo, Bremad, Möllebäcks, Källadal. Norr om lokalföreningen fanns det även en ”sadelmagare”, en hantverkare som gjorde remmar till hästar och till smedjan samt som naturligtvis tillverkade sadlar.

– Byns innevånare var nästan självförsörjande på den tiden. Två stora rejäla lanthandlare fanns här också. När Håkanssons lanthandel lades ner, så tog Sven Brorssons över Otto Norrmans lanthandel och byggde om till den första snabbköpsbutiken på landet. Förr stod man snällt och väntade på varorna man räknade upp, medan handlaren tog fram varorna, så det blev ovant att plocka varorna själv. När Sven Brorsson övertog Norrmans affär var Sven även bilhandlare och sålde till och med husvagnar, vilket var väldigt tidigt. Otto Norrmans lanthandel hade en särskild mjölkbutik, med egen ingång, där fick man handla mjölken, då hade man litermått med långt skaft som man sänkte ner i de stora kannorna och fördelade till kundernas egna mjölkkannor, senare kom glasflaskor. Där mjölkbutiken hade varit, byggde Brorsson chark, men i samma butikslokal som det övriga sortimentet. Vi klarade oss väldans bra! Så där kan man se vad som ändrats under tiden. Det har även varit två banker här ett tag, tror den ena låg där telefonstationen var, Skånska banken troligtvis. Telefonstationen låg först i lokalföreningens röda tegelhus, som idag är bostäder. Senare flyttades den till eget hus tvärs över gatan på Rosenlidsvägen. Det som vi kallar bankhuset idag var Wemmenhögs härads sparbank och är idag privatbostad.

– Lokalföreningen hade en extra lagerbyggnad också som var i vinkel till röda tegelhuset. Nästa byggnad i trä byggdes 1951 -52. Härifrån hissade man upp säckar för att direkt lasta på godsvagnar, eftersom järnvägen gick precis här. Betorna lastades direkt på järnvägsvagnarna uppe vid stationshuset. Betorna skulle till Jordberga sockerbruk för förädling och man höll på med detta till slutet 1950- talet. Stora delar av norra Södra Åby byggdes upp när järnvägen kom, så byn växte rejält då. Persontrafiken lades ner 1956.

Fotnot: Genom sitt arbete kom Ulla-Britt genom sitt arbete i kontakt med en gammal man som hade varit lärling hos målare Hansson. Han hette Stig Andersson. Han berättade att man satte sin målarlåda på pakethållaren och cyklade ut till sina kunder. Han hade varit på Klockedal och målat och fick bo där i gesällkammaren ovanför verkstaden. På fritiden gick han ner till smeén för han hade också gesäller på sin vind. Så samlades alla ungdomarna i korsningen vid Otto Norrmans trappa. Det fanns några som kunde spela munspel och fiol, så det blev musik som man kunde lära sig dansa till. Ulla-Britts farbror Ebbe Ljunggren blev danslärare till Stig Andersson i trätofflor. Sedan en dag sade Ebbe, nu så är du klar för att pröva dansbanan i parken i Trelleborg. Första gången tog han mod till sig och bjöd upp, han tyckte det gick bra, så när dansen var klar så gick han tillbaka till samma kvinna och bjöd upp igen. Men hon var hård och sa ”Nä du dansar inte bra, så jag vill inte dansa med dig.” Så dom fick åka hem till byn igen och ha fler danslektioner i trätofflor i gathörnan vid affären. Men det lönade sig för sedan blev Stig en mycket duktig dansör. De hade sina nöjen även på den tiden. munspel och fiol, så kunde de dansa.

När grundades Södra Åby?
– Det vet man inte, men man har hittat en hel del stenåldersfynd på åkrarna väster om kyrkan/Västergård/Knutstorp. Yxor och andra stenverktyg i flinta har hittats och inte att förglömma krumsvärdet från bronsåldern som hittades på Knutstorps ägor.
Krumsvärdet finns idag på Historiska museet i Lund .
Flintayxor hittade Torsten också på Källadal sydost om innerbyn på ett stycke som kallades flintastycket.

– Om man vill fantisera så kan man tänka att jägarfolket kom vandrande och upptäckte Södra Åby med sin lilla sjö (vanningen) som säkert var större på den tiden och en å som slingrade sig genom byn, den var säkert också större med fisk i. Jorden var bördig och gav gott resultat när man odlade. Det var nära till havet och det fanns mycket villebråd för jägarna.
Här ville man leva och bo.

– Den första kyrkan i Södra Åby byggdes under 1000 – 1100-talet och låg i det nordöstra hörnet på kyrkogården och inte där den stora kyrkan ligger idag.
Dagens kyrka invigdes den 1:a advent 1870. Ofta byggdes de nya kyrkorna på samma plats som de gamla, men inte här. Troligtvis för att den behövde vara stor för att alla skulle få plats. Den gamla kyrkan var dessutom väldigt mörk, då det bara fanns små gluggar för ljusinsläpp.

– Här fanns vid den tidpunkten ca 600 innevånare i Södra Åby och idag är vi kring 200. På den tiden fanns ju ännu fler barn i varje familj och på alla gårdar fanns pigor och drängar och alla hantverkare hade lärlingar, så det blev många människor. Dessa yrkesgrupper försvann någon gång på mitten 50-talet.
Många började arbeta på gummifabriken i Trelleborg. Gummifabriken hade en buss som körde runt och hämtade folket på landet för arbete i staden. Att arbeta på fabriken gav mer pengar till familjen. Lantbrukarna började köpa traktorer och jordbruksmaskiner, många gjorde det i kollektiv, för maskinerna var dyra. Självbindare med hästar fanns men lien användes till ängar och vändryggar. Bort med lien, in med skördetröskan som drogs av traktor. Rationaliseringen av jordbruket började så smått redan efter kriget -46 -47, och det var då de första skördetröskorna kom till lantbruken i byn. Persontrafiken på järnvägen lades ner 1 juni 1956. Passagerare på den sista turen var Kerstin vagnmagare och Ulla-Britt (8 ½ år) som åkte med ett stort ånglok från Södra Åby till Rydsgård och åter. Torsten åkte till skolan i Trelleborg (läroverket), ånglok på vintern och rälsbuss på sommaren. Rälsbussen klarade inte snö. Godstrafiken fortsatte att köra till början av 60-talet för betor skulle lastas och betmassa komma tillbaka från Jordberga. Det var stor rörelse då också. Håkanssons affär (lanthandel) lades ner någon gång på 1956 , kanske samtidigt med järnvägen. Sven Brorsson tog över därefter och hade den fram till Norrmans sålde sin affär, då han köpte den också men lade ner Håkanssons som låg i Lokalföreningens tegelbyggnad i bottenvåningen.

– 1967 lades posten ner. Det minns Ulla-Britt för hon bodde vid den tiden i Trollhättan och var hemma över jul och nyår och på nyårsafton skickade hon ett vykort till sig själv för att få den sista stämpeln av Södra Åby postkontor. Så småningom försvann alla de specifika yrkena som servat jordbruken, vagnmagaren, sadelmagaren, bryggaren och smeén. Nu blev det bilverkstad och verkstad för tröskor och annat mer nyttigt för det moderna jordbruket. Nu var det bara lanthandeln som var kvar och blev mötesplatsen i byn. Sedan gick det fort, stora varuhus kom till Trelleborg och byns folk köpte bil och körde för att handla i stan där utbudet var större. Varubilarna ville inte längre leverera till de små lanthandlarna eftersom de beställde för få varor. För att få leverans fick de beställa så mycket som 70-80 liter mjölk om dagen, vilket var omöjligt att sälja i en liten by. Resultatet blev att affären fick läggas ner vilket hände tidigt 90-tal. Men innan lanthandeln lades ner, hade det hunnit bli fler ägare. Vivi o Kjell Hansson och därefter Yvonne som blev den siste handlaren.
Men tiderna har förändrats. Lokalföreningen har utvecklats och blivit mycket större och andra småföretagare kommit i stället, som t ex Adam Ooms med sin verksamhet som taktäckare.

– Lantbrukens arealer har blivit så stora idag men har inga eller få anställda. Många har lantbruket som en bisyssla eftersom det är svårt att livnära sig enbart på det utan det behövs även andra inkomster. Samlingpunkten förr var i gamla skolan innan den såldes till privatbostad. Där arrangerades fester med teater i regi av Röda Kors,( Röda korset hade t.o.m. egna ridåer), föreläsningar med diabildsvisning, filmvisning. Det var så mycket människor i gymnastiksalen ibland så väggarna bågnade. På den tiden fanns ju ingen TV, så alla kom när något anordnades.

– Den förste i byn som hade TV var Jöns Möllare och dit kom alla byns barn och tittade på ishockey Canada –Sverige. Men även Ina o Martin Liljeblads hade TV och i slutet av 50-talett blev Ulla-Britts föräldrar med barn inbjudna för att se 10 000 kr-frågan eller Kvitt eller Dubbelt som programmet också kallades. Det var en möbel för TV som hade luckor. Stolar var placerade i biostil framför TV:n och alla satt tysta när Nils Erik Baehrendtz startade frågesporten och ödesmusiken spelades medan de tävlande tänkte. Det var spännande grejer på den tiden. Men alla hade inte TV så tidigt. I Ulla-Britts hem spelades det mycket kortspel med barnen, och det lyssnades på Radioteatern. Alla satt andäktigt och väntade, så kom det: ”Radioteatern ger” doong ljöd det. Så blundade vi och så kunde vi se för vårt inre hur allt utspelade sig. Det var gemenskap i familjerna. Det fanns bara en kanal på radion och kl. 24.00 avslutades dagens program med att ”Du gamla du fria”, nationalsången spelades. Minnen som är trevliga. På 60-talet kom Radio Syd. Studion fanns på en båt som låg för ankar på internationellt vatten i Öresund och spelade popmusik. Radio Syd finansierades av reklam. Alla ungdomar lyssnade på Radio Luxemburg med det senaste inom popmusik.

– Södra Åby/Hemmesdynge församling fanns en helt fantastisk präst 1951-1977, Stig Sivenius. Han var konfirmationspräst till både Torsten och Ulla-Britt och mycket aktiv med verksamhet för ungdomar. En bil körde runt i byarna på fredagskvällarna och hämtade upp ungdomarna för samkväm i familjen Sivenius privata bostad i Hemmesdynge prästgård (Ulla-Britt). Torstens generation cyklade till aktiviteterna. Pågarna gjorde modelljärnväg, vilken inte blev färdig, trodde Torsten. När de var äldre cyklade de, efter samkvämen vidare till Granhyddan och dansade. Ulla-Britts flickgeneration fick sy och baka och ibland blev det sång och i sällsynta fall så lästes det ur bibeln en stund. Fikade gjorde vi varje gång med goda kakor. Under midsommar samlades alla generationer på prästgården för att fira. Det blev dans kring midsommarstången som först kläddes och restes upp gemensamt. Därefter dragkamp, blindbock, slå sönder en kruka med klubba i blindo, hoppa säck, gå med sked. Vi hade väldigt roligt, som barn konstaterar Ulla-Britt och Torsten.

– På Smygehus, hos Svea, samlades alla slättens ungdomar och dansade när det var SLU-fester. (Svea Nilsson tog över hotellet efter sin mor, Stina Fagerlund, som byggt Smygehus Havsbad 1919 och Svea slutade sin epok i samband med sitt frånfälle 1975).
(SLU var Sveriges Lantbygdens Ungdomsförbund bildats 1919.)
Trollkarl Hector El Neco uppträdde där någon gång tidigt -60 tal.
Ulla-Britt minns detta: ”Jag fick assistera Hector under hela numret och bland annat stoppade han ner många små färgglada lappar i min halsringning. När det var dags att gå från scenen, sa Hector att han skulle ta sina lappar som jag hade vid halsen. Han började dra och halade till slut fram en BH. Den kvällen fick jag dansa mycket, för alla killar skulle fråga om jag hade min BH kvar”. Det spelades även teater! Det var ett gäng ungdomar från Klagstorp, Vallby, Södra Åby var så duktiga att de fick spelanbud från Akademiska Föreningen i Lund. Där gjorde de succé!!

Torsten berättar om enskiftet:
– Före enskiftet var det så att gårdarna låg inne i byarna. Rutger Macklean på Svaneholm tyckte att man skulle ändra på detta. De som var lite framåt i byarna, i Norra Åby var det fyra, ville genomföra enskiftet, och 1812- 1816 genomfördes det. Då fick alla andra gårdar rätta sig efter detta. De fick finna sig i att gården blev flyttad 1-2 km ut och det var långt bort, när de tidigare hade bott centralt. De gick till fots eller fick åka häst. Gårdarna som låg i bykärnan tidigare hade ju bara långa smala ägor, men nu kunde de slå ihop till större arealer och därmed blev det mer lättskött. Vid varje arvskifte hade det blivit uppdelat mellan barnen och därmed blev det bara små remsor, vilket gjorde att alla fick fråga alla när de skulle bruka jorden, då de behövde beträda andras ägor. Vilket ledde till mycket bråk. De som fick sämre jord på nya platsen, fick mera areal i kompensation. När någon ville genomföra enskiftet, blev alla tvungna att göra det. Så det blev mycket bråk. Det var också mycket ingifte i byarna. Det var inte ovanligt med giftemål mellan kusiner bl.a. för att kunna behålla egendomar. Det var många som dog unga och då gifte de kvickt om sig, för alla behövdes på en gård. Om en blivande mamma dog i barnsäng och en kvinna behövdes i hushållet, då kunde hennes syster gifta sig med mannen ifråga. Inte alltid av kärlek, utan ibland slog man ihop gårdar med äktenskap, så fick kärleken eventuellt komma senare. Ibland kunde en duktig piga eller dräng stiga i graderna och bli ingift på en gård.

Ulla-Britt berättar:
– Min farfars (Ingfrid) far (Anders Ljunggren) miste sin hustru när hon födde farfar, 36 år gammal. Då fick farfars systrar (Elna o Hilda) passa lille Ingfrid. Anders gifte aldrig om sig, men säkert fanns det en duktig piga eller hushållerska som hjälpte småflickorna. Farfars systrar gifte aldrig sig, eftersom de fick ta hand om både sin far och sin lillebror. 1910 byggdes huset norr om smedjan när Ingfrid och Klara skulle gifta sig och där bodde de tills Anders gick bort. Då flyttade Ingfrid och Klara till smedjehuset, och Ingfrid tog över verksamheten i smedjan. Systrarna flyttade då upp till huset på andra sidan gatan och bodde där till sin död. När Klara och Ingfrids äldsta son Ivar, blev gammal nog att överta smedjan, så hade Ingfrid köpt Västergård och då flyttade de dit och bodde där tillsammans med näst äldste sonen, min pappa Gunnar som gifte sig 1944. På Västergård bodde Klara och Ingfrid och Gunnar med sin växande familj 1956, då det åter var dags för farmor o farfar att flytta tillbaka till första huset, norr om smedjan, för nu var båda systrarna avlidna.

Möllan:
– Möllan har funnits på samma plats sedan 1500-talet, som då ägdes av kyrkan, vilket finns dokumenterat i handlingar i Lunds stifts arkiv. Varför det står 1682 på stubben, tror Ulla-Britt beror på att under det skånska kriget 1675-1679 brändes många möllor ner. Danskarna tänkte att då kunde skåningarna inte mala sin säd. Fundamentet blev kvar och möllan återuppbyggdes på samma plats. Man kan se i möllelängden att det är ett litet hopp på brukare (ägare) av möllan. 1677-1681 fanns ingen möllare i Södra Åby. Kan tänkas att den byggdes så snart det var lite lugnt i trakterna. Möllan användes ända till början 1940-talet då Jöns Jönsson, siste mjölnaren, istället började mala med elektricitet hemma på Möllaregården. Han skänkte möllan till Södra Åby 1943 och då bildades Södra Åby Hembygdsförening för att förvalta denna historiska byggnad. När Torsten var grabb lämnade han och hans far säd för malning på Möllaregården, men de kunde även mala hemma på sin egen gård, Källadal.

– Det är fint i Södra Åby. Själva byn ligger lågt, så när man kommer från väster på genomfartsvägen, har man möllan i blickfånget och kommer man från öster har man kyrkan i blickfånget. Det är så vackert! Ulla-Britt brukar säga när hon guidar vid möllan:
När man står på möllebacken och tittar genom vingarna mot kyrkan kan man fantisera om att man är i Paris och tittar upp mot Sacré-Coeur från Moulin Rouge och tvärtom. Vi kan se till havet från södra delarna av byn, åt väster och öster finns det åsar och söderut sluttar landskapet ner mot havet.

Järnvägen:
– Järnvägen kom till Södra Åby 1890. När behovet uppstod byggdes den vidare till andra byar. Lokalföreningens lagerhus byggdes så nära järnvägen att man bara kunde lägga ut en lem när man skulle lasta av varorna från godsvagnarna. Nordost om stationshuset fanns ytterligare ett lagerhus som lokalföreningen ägde. Det var mycket trafik med godståg, ofta kombinerat med persontrafik. Under 5 år åkte Torsten med tåget till Trelleborg och realskolan. När det var dags för Ulla-Britt att gå i realskolan hade tågtrafiken upphört och då var det buss som gällde. Längs nuvarande Rosenlidsvägen byggdes flera stora villor i samband med att järnvägen kom till byn. När lantbrukare sålde eller överlät sina gårdar till nästa generation då byggde de äldre hus i byn. Många från Norra Åby bosatte sig i Södra Åby.

Framtiden för byn:
– Trelleborgs kommun har upprättat en bevarandeplan för Södra Åby, vilket innebär att nya hus måste byggas i samma stilar som de som nu finns i byn.
Ulla-Britt tror man kan få bygga på allmänningar och små tegar, om alla är överens om det. Fastigheter som varit till salu har snabbt köpts av yngre familjer. Man vill att barnen ska växa upp utan stress i en liten by och även föräldrarna vill bo där man kan koppla av från ett stressigt jobb. Husen renoveras invändigt i modern stil. Folk behöver lugn och ro. De som flyttat in nu säger att de har bott i Malmö i flera år och säger att det svårt att lära känna grannar där, men här lärde vi känna flera stycken bara på några veckor. De känner att det finns en gemenskap som man bjuder in till här, som man kan delta i om man vill.
Det senaste året har två nya lägenheter iordningsställts på en gård i byn. Utvändigt är förändringen inte så stor, men invändigt finns stora och moderna lägenheter. Med havs utsikt. Till Lokalföreningens lägenheter är det lång väntelista. Med andra ord, Södra Åby är ett populärt ställe att bo på.
Sedan något år tillbaka har hembygdsföreningens hus, Byahörnan, en dag i veckan fungerat som kontorscafé. Syftet är att bybor som har sitt arbete på annan ort ska kunna arbeta från byn. Här finns wifi, plats för möten samt kaffe och tillgång till enklare lunch. Ett bra sätt att minska ner på arbetsresor. Här finns säkert möjligheter att utveckla fler idéer. Kontorscaféet startade som ett EU-projekt som nu avslutats. Men det kommer att fortsätta i hembygds-föreningens regi, en dag i veckan till att börja med. Kanske blir det en nödvändighet i framtiden att arbeta mer från hemorten, om arbetet tillåter det.

Optimisten Ulla-Britt tror på människans kraft att tillsammans utveckla den egna miljön.