Minnen och historik om Bygdegården Erikslund

En vacker sommardag 1944 var min hustru Astrid och jag ute och cyklade.

Jag och några andra i trakten hade länge sökt efter en lämplig samlingslokal för bygdens folk. Vi hade varit på Rynge slott, vi hade tittat på mark i närheten av Rydsgård och tankarna hade även gått till den vackra gården på höjden som hette Erikslund men ingen hade besökt den platsen på grund av dels ett stort staket runt fastigheten och dels stod skyltar med förbjudet att beträda området varvat med varning för hunden.

På vår cykeltur kom vi förbi Erikslund, vi stannade och tittade och på en gång sade vi: ” Här är platsen, vi går in och ser oss omkring”, alltså vi trotsade både skyltar och staket. Väl inkomna på området som var helt obebott och saknade hund var det fritt fram. Vi gick först runt och tittade, sen satte vi oss i gräset och tyckte att nu var vi övertygade, vi hade funnit platsen för vad vi länge sökt, en plats där bygdens folk kunde samlas, trivas, umgås och ha trevligt.

Jag kallade samman personer från olika delar av bygden som då bestod av flera småkommuner. Många ställde upp till ett första större sammanträde som hölls i dåvarande Bleckstorps skola. Man enades om att inköpa Erikslund för att där förverkliga den samlingslokal vi så länge drömt om.

Bygdegårdsföreningen Erikslund var bildad, hela området inköpt för 38000 kronor och den 19 jan.1945 antogs stadgar för föreningen.Nu följde en hektisk tid med ombyggnadsplaneringar och framför allt byggandet av en utedansbana som stod färdig till pingsten 1945.Otaliga är dessa artister och orkestrar som har engagerats till Erikslund för att roa en jättepublik av folk från när och fjärran.

Det var inte bara engagerade artister och musiker som uppträdde utan det var många gånger bygdens amatörer som framträdde och det med den äran.

Ute gjorde man tidigt en provisorisk scen men inne blev något helt annat, det blev en tillbyggnad av bygdegården på 11 meter. Detta skedde 1953 och vi fick en stor fin scen

Invigningen av denna scen den 19 januari 1954 är ett av de stora minnena. Vi var 190 sittande invigningsgäster med landshövdingen och hans fru som främsta gäster. Stadsteatern i Malmö var på plats med sin dåvarande chef Lars Lewi Leastadius som invigningstalade och därefter framfördes Strindbergs skådespel ”Fröken Julie” av artister från stadsteatern. Det var en invigning som sent skulle glömmas och fortfarande är det säkert många som minns detta som en av milstolparna i bygdegårdens historia.

Efter invigningen togs scenen i bruk på olika sätt, vi engagerade Riksteatern som besökte Erikslund ett flertal gånger, det man minns mest är nog de egna framträdanden, sånglustspelet ”Strid och Frid” var nog det största. Det spelades för fulla hus 10 gånger. Många melodier som ingick i detta lustspel används fortfarande vid olika framträdande.

Även andra amatörframträdande gjordes med pjäser som ”Rosenkransen”, ”Värmlänningarna” m.fl.

Vi var alltid först med att ta den tidens tekniska underverk i bruk och redan 1951 visade vi television i bygdegården. Det var ingen i trakten som då hade sett ett sådant underverk.

Det var många sammankomster och program där TV, film och föredrag förekom. Några kallades ”Bygdeaftnar”, men mest av allt var nog de många gille och privata fester som skedde inomhus.

Nu ett par ord om vad som hände ute vid dansbanan. Det var dans onsdag, lördag och söndag med oförminskad hastighet. Publikrekorden föll på löpande band och som mest lockade ”Snoddas” 3500 personer till Erikslund sommaren 1952. Även andra av den tidens artister drog stor publik. Många människor besökte Erikslund både ute och inne men tiderna ändrades och på slutet av 60-talet minskade besöken på festplatsen utomhus för att nästan helt upphöra.

Dansbanan har senare tagits bort och i dag är bara några rester kvar.

Det skulle kunna skrivas en roman om den tid som min hustru Astrid och jag verkade runt bygdegården och om alla de ting som hände under dessa år, men en sak har vi ofta diskuterat, våra två töser har mer eller mindre vuxit upp tillsammans med Erikslund. Vi levde mer där än hemma och hur detta kunde fungera är ännu i dag en gåta.

Det är svårt att förstå hur vi alla kunde arbeta gratis för att hålla vår samlingspunkt levande med alla dessa aktiviteter och program såväl som kampen för ekonomin. Den gjorda insatsen av ideellt arbete kan inte mätas, men var och en var beskälad av samma tanke: ”Att bygdegården skulle fungera både ute och inne.” Detta gjorde att personliga insatser var mycket stora, både arbetsmässigt och ekonomiskt. Utan dessa pionjärer, ingen nämnd och ingen glömd, hade kanske inte bygdegården funnits i dag.

Vi hade inte alltid oddsen med oss. Men det som den gången,1944, föddes som en tanke och förverkligades 1945 har nu efter 65 år samma betydelse för bygden, samma samlingskraft och sammanhållning och framförallt en plats där människor i alla åldrar kan samlas till många olika ting, nu som alltid.

Nu några ord om dagens:Bygdegården Erikslund.

Det första man ser när man kommer och stannar vid entrén är de vackra pelarna och uppfarten med träden i allén och lägst upp ser man den vackra bygdegården, vit och ståtlig, det går lätt att få en tår i ögat vid denna syn.

Bygdegården har renoverats några gånger och är nu väldigt vacker både ute och inne.

Något som är unikt är att den nuvarande styrelsen och driften av lokalerna har blivit en pendang till den styrelse som var under min tid, samma uthyrningsform, sammanhållning, idealitet och glöd.

Det är en stor glädje för en något äldre man att få uppleva alla dessa år efter

bygdegårdens tillkomst som min hustru Astrid och jag genom en cykeltur 1944

startade tillblivelsen av. I det skick bygdegården Erikslund är nu kan den vara

till stor glädje för bygden i många år och det är med stor tillfredställelse jag fortfarande följer med vad som händer och sker i bygdegården.

Sven Mårtensson, Trunnerup