Vrångö är den sista ön i ett pärlband av öar som under forntiden kallades Älvaskären, öarna kring Göta älvs mynning.Här har isen och smältvattnet format öns berghällar och skapat jättegrytor och blocksamlingar. Mot slutet av stenåldern började människorna här ägna sig åt jordbruk. De blev fiskarbönder och försörjde sig på det som havet och jorden kunde ge. På öns södra del ligger Musta, förmodligen det första gärdet i skärgården där man brukade jorden. Här har en gång funnits boplatser. På Vrångös nya kyrkogård finns en stensättning i form av en labyrint från tiden före Kristi födelse. Flera överväxta sättningar finns i närheten.

Enligt traditionen var den förste som bosatte sig på Vrångö en holländare som hette Wrangel. Efter honom uppkallades ön som fick namnet Wrangelsö

Mannen förliste med sitt fartyg vid Vrångös nordligaste udde, som än idag heter Hollända skepp. På Vrångös norra del ligger 38 stenhägnader som troligen uppfördes under de rika sillperioderna på 1500-talet.

Under den perioden strömmade människor i stora skaror till öarna, där man hägnade in en boplats åt sig och sina redskap och reste tillfälliga bostäder. Under 1700- och 1800-talen härjade sjörövare och pirater i skärgården Bland annat berättas historien om Vrångö-lotsen Anders Wijk som tvingades att lotsa ett danskt fartyg. Genom sin hustru lyckades han kontakta den berömde kaparkaptenen Lars Gatenhielm. Anders Wijk satte fartyget på grund och Gatenhielm kapade det. Som tack för bytet fick Wijk och hans hustru varsin silverbägare. På 1800-taelt flyttade den grymma kapardrottningen Johanna Hård till Vrångö. Hon lät bland annat kapa ett danskt fartyg, lasten stals och besättningen slogs ihjäl. 1931 flyttade lots-passningen från Vrångö till Vinga. Kvar som minne finns fortfarande det lilla röda huset på Utkiken, som kommit att bli något av en symbol för Vrångö.