Warnums Bygdegårdsförening – Torpåsen – Kristinehamns kommun

Historik

Av de dokument som kommunen lyckats komma över om historien kring den gamla skolan, som nu är Bygdegården Torpåsen, belägen 5 km söder om Kristinehamn efter riksväg 26, är gåvobrevet från Aktiebolaget Björneborg Bruks ägare det mest intressanta.

Detta gåvobrev är daterat den 12 augusti 1885 och undertecknat av kammarherre

O. Nordenfeldt och borgmästare C.H. Nordenfeldt då skoltomterna för Falla eller Kullens skolhus, Torpåsens skolhus och Järsbergs skolhus överlämnades som gåva till Warnums församling  enligt bifogad karta, att framgent ”ägas och behållas såsom annan valfången egendom”.

Tillträdet hade redan skett och församlingen hade att ”själv bekosta lagfart och stämpelpapper till detta gåvobrev”.

Torpåsens skola

Vi har inga uppgifter om när skolan byggdes, kanske slutet 1860- eller tidigt 70-tal. Tyvärr har vi ännu inte hittat uppgifter hur man skaffade virke och övrigt byggnadsmaterial till denna stora tvåvåningsbyggnad. Några bilder från uppförandet finns ej. Nedre planet innehåller två lärosalar, en större, storskolan och en mindre, småskolan, hall, trapphus till övre planet och förmodligen förrådsutrymme för böcker, papper, kartor, planscher m.m. (Bottenyta – 160 m2)

På övre planet var två lägenheter inredda, en större för folkskoleläraren och en mindre för småskolelärarinnan. Båda lägenheterna med fin utsikt över det odlade landskapet som kringgärdades av stora skogar som ”Björneborgarna” var intresserade av för sin produktion.

Ute på gården stod en stor vedbod i vars västra hörn man hade inrett torrdassen med de typiska spjäldörrarna.

En av de första lärarna på Torpåsen

Vid ett besök på Bildarkivet hittades för några år sedan ett mycket intressant och roligt brev som skrivits av en son till en av de första lärarna på skolan, nämligen folkskoleläraren Fredrik Nilsson som tillträdde sin tjänst 1874. Sonen Torsten beskriver målande hur det är att växa upp på Torpåsen som son till en folkskolelärare.

Brevet kan här nedan läsas i sin helhet och i original stavelse.

Nämnas bör att det i Warnums Bygdegårdsförening finns medlemmar som gått i Torpåsens skola och kan berätta om den tiden.

Torsten Lenk, son till folkskoleläraren Fredrik Nilsson lärare i Torpåsens skola har skrivit detta brev om sin uppväxt, far, skolan och bygden.

När min far blev ordinarie lärare i Torpåsen hösten 1874 bör skolhuset ha varit relativt nybyggt. Far talade någon gång om att skola tidigare hållits i bondgårdarna. Detta var nog då länge sedan. Någon företrädare bör han ha haft, men vem? En lärarinna har nämnts av den minnesgode majoren Axel Palm, 81 år 1955.

Den skogsbevuxna åsen låg som en holme i före detta jägmästaren eller kaptensbostället Uddens gärden. Tvärs åsens norra del gick landsvägen. På västra kanten bildades en backe. Där åkte vi kälke om vintern. Vid denna nedre ända stod på sydsidan om vägen en åldrig, stor och konstig björk, ”trollbjörka”. I den hade man tagit pinnar varmed man petat i värkande tänder. All tandvärk skulle överfalla dem som skadade eller fällde björken. Skogen var grann. Min bror Einar och jag var så små när den alltjämt stod där så vi vågade oss inte in i den och finge väl inte heller. Men en gång var vi in till en bergknalle. Den var stor och mystisk. Den delen av åsen som låg norr om landsvägen var obekant land.

Åsen har sitt namn av de torp, som lågo vid södra delen av den. Rester av två torp fanns i min barndom; en uppstigande stugruin, ”kullen” i anslutning till skolhuset på södra sidan och ett par urgamla äppelträd med surkart i skogskanten vid åsens västsida. Vid dessa äppelträd fanns också några igenvuxna fåror efter ett land. Vägen till skolhuset gick på åsens krön i sydlig riktning, och sluttade mot den jämna gården med dess omgivande rätt stora gård och trädgård med likaledes rätt stora land för potatis och annat. Det räckte även till att så säd på.

På syd- och västsidan fanns stenmur men åt östsidan gärdsgård. Vid denna stod tre stora trän, sannolikt almar och ett stort gammalt äppelträd. På båda sidor om gårdsplanen stodo också några stora trän. Jag tror att även de var almar. Men för övrigt hade nog far planterat de björkar som växte vid stenmuren söder och väster ut. Att han planterat syrenerna kring ”kullen” och på västra sidan om gårdsplanen och äppelträden, spireabuskar, den privata syrenen m.m. söder om skolhuset vet jag. Han var en intresserad trädgårdsmästare och hade god tid om somrarna under åren 1875-1886 innan familjen övertagit Holmkällan. Mor pysslade med blommor både inom och utomhus. Blommorna i rundeln framför skolan höra till mina ljusa barndomsminnen liksom dom stora snäckorna, som voro rosafärgade inuti och i vilka ”man kunde höra havsvindarna blåsa”.

Våra närmaste grannar voro Bergs i det gamla soldattorpet vid landsvägen åt Udden. Udden såg man också från skolan liksom Västanmosse och Östanmosse på andra sidan järnvägen. Söderut låg ”Lustis” rätt långt bort i gårdens sydvästra hörn. Förbi Lustis gick vägen till Rötterna. Nedanför gärdena åt vänster låg mossen. Där stannade tranorna på sina resor höst och vår och där fanns lom i gölarna. Far berättar att älgar brukade hålla till där men det var före min tid.

En gång hade en älgtjur fattat humör när han sökte mota bort en älgfamilj från gården, men han hade klarat sig. Om vintern höllo stora flockar med orrar till i skogskanten och spelade på våren där och på mossen. Närmaste granne i nordväst vid landsvägen var ”Bråten”. Sedan följde vägen en ås med två eller tre stugor. I en av dem bodde Lovisa, hjälpte mor med tvätt och annat. Lite längre bort bodde smeden, ännu lite längre bort trädgårdsmästaren. Så kom en backe och där den slutade låg Gärdsberg. Där vid avtagsvägen åt Falla låg närmaste skola.

På Torpåsen fanns i min barndom följande hus; skolhuset med bostad för lärare och lärarinna, källare, brygghus och uthus. Vidare fanns en källa nedanför skogsbrynet öster om vägen. Skolhuset  var byggt i två våningar på grund av slaggsten, ”sinner”, brädfodrat, rödmålat med vita fönsterfoder och spröjsar, taket täckt med tegel. Huset hade två skorstenar. Till ingången på husets västsida ledde en stentrappa utan räcke. I förstugan ledde dörren till minsta avklädningsrummet, vilket även tjänstgjorde som slöjdsal. Rakt fram var dörren till skolsalen och omedelbart till höger trappan upp till bostäderna.

Avklädningsrummet hade väggfasta bänkar vid syd-väst och nordsidan samt träpinnar att hänga ytterkläder på. Där fanns också en järnkamin, hyvelbänk och en träkista med verktyg och modeller. I ”avklädningsrummet” intogo skolbarnen sin medhavda matsäck och stannade där under rasterna när det var för kallt eller för ruskigt att vara ute. Avklädningsrummet hade två fönster, ett åt gården och ett åt åsen. Skolsalen var husets största rum. Det upptog husets hela bredd och hade fyra fönster, två åt gården och två åt ”kullen”. Fönstren på gården åt öst voro blindfönster och funnos endast på utsidan. Taket stöddes av fyra stolpar.

En pärlspåntad panel gick runt rummet och där ovanför en blommig tapet. När man kom in där hade man en stor, rund järnkamin till vänster i rummets mittlinje. Mellan denna och långsidan åt gården fanns ett skåp med dubbeldörrar i två våningar. I den nedre delen av skåpet förvarades undervisningsmaterial. I den övre delen förvarades vad som var kvar av ett lånebibliotek med ”nyttiga” böcker. Jag kan icke minnas att några böcker lånades där. Men i det skåpet fann jag min första ”roman”. Den handlade om starka män och sköna kvinnor och människoätande krokodiler. Den var ruskigt spännande. Jag låg i skåpet och läste den. Det var nämligen syndigt att läsa ”romaner”.

Från kaminen gick en gång fram till katedern som stod högt med trappsteg på båda sidor. Till vänster från salen sett fanns en krok på vilken man kunde hänga kartor och planscher. Svarta tavlan bör ha funnits på andra sidan men jag är inte säker. Nedanför katedern hade far en liten kammarorgel, på vilken han spelade psalmer. Han var ingen virtuos och repertoaren var begränsad men det gick. Bänkarna var pulpeter, två och två i tandem, brunmålade med lutande lock och ett litet plan för bläckhorn och pennor.

Till höger om entrén gick trappan till övre våningen ett helt varv. Under den fanns en vedskrubb. Trappan ledde till gången, som hade ett fönster ut mot husets gavel. Över trappan låg en skrubb, där mors varpstol, spinnrock och täckbåge förvarades och diverse städgrejer. En tid fanns där en hillebard, som far förvärvat någonstans. Den tog min bror Axel med sig till Björneborg. På andra sidan gången låg lärarinnans rum med dess garderob. Även den hade fönster åt gården. Rummet var ursprungligen avsett att ingå i lärarbostaden och hade dörr till vår sängkammare. Till höger när man kom upp på trappan var dörren till köket. När man kom in där hade man spisen till vänster. Fönstret vette mot söder.

I fil med köket låg ”sängkammaren” med fönster åt norr d.v.s. åt ån. Till ”salen” ledde en dörr från sängkammaren och från köket. Den senare hölls stängd. ”Salen” var finrum och användes sällan. Dess två fönster på husets gavel vette åt öster d.v.s. åt Udden. På båda sidor om ”salen” låg en garderob med ingång från ”salen” och skafferiet med ingång från köket.

I mina begrepp ingick att huset var stort och att utrymmena, särskilt ”salen” var goda. Men när jag återtog mitt barndomshem efter många års bortavaro år 1939, slog det mig hur smått allting var. Och ändå var detta herrskapligt i jämförelse med Falla.

Källaren låg ett tiotal meter snett åt vänster från trappan. Den var murad och jordtäckt och tjänstgjorde huvudsakligen som potatiskällare. När det var mycket kallt brukade far ställa in en bakplåt med glödande kol för att potatisen icke skulle frysa. Brygghuset hade tegelstensgolv, tror jag, och bakugn. En bänk stod vid fönstret åt söder. Där fanns också bykkar och andra laggkärl, som användes vid tvätt, och en järngryta.

Där bakade mor. Det var ett helt äventyr att se henne lägga in kakorna med brödspaden och ta ut dem varma, doftande och goda.

Uthuset hade vedskjul på södra gaveln, därefter vidtog en lada med ränne, ladugård med plats för två kor, inomhus på gaveln och parallellt med detta två avträden, ett mindre för familjen och ett större för skolbarnen. Skolan hade vedbrand av kommunen, kanske också läraren, men jag vet att far köpte grenar till pinnved när skogen fälldes. Min bror Einar och jag sågade och högg ved när vi blivit äldre men det var inget roligt göra. Det tyder ju på att läraren fick själv hålla sig med ved. Jag minns icke att någon utanför familjen eldade i skolan. Förmodligen hörde även detta till lärarens skyldigheter. Innan föräldrarna köpte Holmkällan, hade man hage, ko, kanske också gris. Hur detta kunde förenas med tjänstgöringen i Falla är för mig obekant.

Under min barndom bodde en familj Eriksson på Udden. Vid sin tragiska död efterlämnade två barn, en gosse och en flicka, vilka togos om hand av familjen Regnell, som då om jag mins rätt, ägde och bodde på Posseberg. Sonen blev kolhandlare i Stockholm. Regnell var eller blev ägare till Udden. Han lät avverka skogen utefter landsvägen söder om Udden. I det sammanhang avverkades även skogen på åsen. Den skogen var vår vän och den sörjdes mycket.

Men min bror Einar och jag byggde en koja av grangrenar. När far köpte grenved, följde även den med att bli till vedbrand. Efter avverkningen växte långt, styft gräs på åsen. Min bror och jag byggde en ny koja av det gräset. Så kom en bonde och bjöd hela tio kronor för kojan som lämpade sig till——–Så gick även den. Tio kronor var mycket på den tiden och de behövdes nog.

När kor släpptes på bete på åsen sattes en gärdsgård upp. Källan kom att ligga bortom den gärdsgården. Det var inte heller välkommet.

Falla skola ligger omedelbart vid landsvägen åt hult, icke långt från Posseberg och nära Kollgården. Skolans område är mycket mindre än vid Torpåsen och liksom detta omgiven av gärden. Närmaste granne är Kollgården med dess två eller tre bondgårdar. Vid avtagsvägen vid Posseberg bodde fiskarn, av vilken far lånade båt för sina fisketurer med drag. Åt andra hållet gick landsvägen genom skogen till ett soldattorp. Där var avtagsvägen åt Liffland en ladugård som man såg från skolan i sydlig riktning. Fortsatte man vidare från soldattorpet kom man till Gatan. Blomberg hette en av bönderna. Hans närmaste granne var nämndemannen. Lite längre bort bodde kyrkvärden, där familjen icke så sällan var gäst. Dennes son träffade jag många år efter som kyrkvaktmästare i Kristinehamn.

I Falla fanns endast små hus, skolhuset med lärarbostad och ett uthus. Skolhuset var litet även för barnabegrepp. Det hade endast tre rum, skolsalen och bostaden, ett rum och kök. Det var trångt. Till skolsalen kom man från husets långsida. Då hade man en kamin i salens mitt vid östra väggen och bortom den ett skåp för undervisningsmaterial. I den förvarades bl.a. några små brunmålade eller brunbetsade trägevär. Förmodligen hade skolgossarna tidigare idkat vapenövningar med dessa. Under min tid förekom dessa emellertid icke. Pulpeterna i Falla var långbänkar. Flickorna sitter till vänster, gossarna till höger. Vid vänstra gavelväggen stod katedern.

Från rummet ledde en dörr till skolsalen. Ingången till lärarbostaden gick till köket och därifrån en dörr till rummet. Huru möblerna stodo där vet jag icke. Men jag kommer ihåg att vi åkte med flyttlass till Torpåsen, vårt egentliga hem, när terminen var slut. Lärarinnan skulle ju bo i bostaden under vårterminen. Sedan jag börjat skolan i Kristinehamn 1901 bodde jag där ej stadigvarande i Falla på höstarna, kom blott på besök en och annan gång. Under jularna bodde vi i Torpåsen, och i Holmkällan på somrarna. Därför äro mina minnen från Falla mera sporadiska.

Uthuset i Falla hade vedskjul och avträde. Det senare låg längre bort. Mina detaljer har förbleknat. Även i Falla hade far planterat träd och buskar. Björkar förekom i rikligt antal. Syrener fanns där och rosor och spirea. Vid vägen växte en stor lönn, som bör ha funnits där före fars tid.

Någon annan borde skriva om far som lärare. Min egen skolgång hos honom var ytterst begränsad. Jag hade aldrig gått i småskola, framför allt av den anledningen att småskolan pågick i Torpåsen när vi var i Falla och i Falla när vi var i Torpåsen. Far lärde mig läsa och skriva och så kunde jag börja i hans skola. Eftersom jag och min bror Einar följde familjen kunde vi läsa in två årskurser på ett år. Och jag övergick mycket snart till privatläsning och till skolan i Kristinehamn. Av mina skolkamrater kommer jag blott ihåg ett par av flickorna, men även dessa minnen äro mycket vaga.

Vi skrev och räknade på griffeltavla. Sedan fick jag en skrivbok. På dess första sida stod; ”När skriften är dålig skyller han på pennan”. Jag har ofta haft anledning minnas dessa visa ord både i fråga om min handstil och mina skriveriers innehåll. Att det kunde gälla även skrivmaskiner vet jag av egen erfarenheter. Vi läste katekes och biblisk historia och folkskolans läsebok, skrev rättskrivning samt fingo väl även något historia och geografi och naturlära lagd till vår andliga spis. Dagen börjades och avslutades med bön.

Vad som fodrades för inträde i folkskoleseminarium år 1870 känner jag icke, men det kan icke ha varit mycket. I stort sett hade väl eleverna goda folkskolekunskaper, eventuellt nödtorftigt utbyggda. Tre års vistelse vid seminariet kan icke ens för begåvade och flitiga elever ha medfört något som kallas bildning. Bondessons Ahrenschough är en karikatyr men den bygger på en grund av verklighet i många stycken. Någon Ahrenschough var far emellertid icke. Han kände sin begränsning och han förhävde sig aldrig. Däremot sökte han att förkovra sig genom självstudier.

Han läste mina skolböcker bl.a. i svenska, historia och geografi. I det lilla bokförrådet han ägde fanns förutom en bibel, illustrerad med Dorés teckningar i xylografiska reproduktioner, och postillan även reseskildringar, historiska arbeten m.m. Och han läste både dem och andra böcker, som han lånade för att göra sig mera skickad att så långt som möjligt hålla jämna steg med yngre lärare med bättre och längre utbildning. Om detta lyckades vågar jag icke bedöma, men av våra samtal under min studietid då vi av flera skäl kommo varandra närmare vet jag att han var ganska väl orienterad.

Detta måste ha betytt något i hans undervisning. Och han skrev en prydlig och klar svenska, säkerligen bättre än den som vårterminen 1873 belönades med betyget 1. Hans övriga betyg voro; kristendomskunskap 3, räknekonst och geometri 2, historia och geografi 2, naturkunnighet 2, pedagogik och metodik 2, välskrivning 2, teckning 2, musik 1, sång 1, gymnastik och vapenövning 2, trädgårdsskötsel och trädplantering 3, undervisningsskicklighet 3. I flit och uppförande hade han också 3, vilket var det högsta betyget.

Det betyget kan gälla hela hans liv. Far var intresserad av historia och gammalt och fornt. Jag har nämnt hillebarden i skrubben. Tre stenyxor, jordfynd från trakten satte han mycket värde på. Han hade också sinne för antikviteter redan innan detta blev vanligt.

Detta intresse delades icke av min mor, vilket väl var anledningen till att ett skåp och ett ståndur som båda i enlighet det utgående 1800-talets mode målats svarta med guldlister fingo sin plats på Torpåsen.

Med fyra gustavianska stolar av lindometillverkning, som jag första gången såg i uthuset hos fiskaren vid avtagsvägen vid Posseberg och nu är i min ägo, placerades kring bordet i salen sedan även de målats i svart och guld och fått röd klädsel med påsydda geometriska yllebroderier. Första gången jag såg dem var de grå. Nu äro de åter grå. I ett av rummen på Holmkällan funnos två vitmålade empire utdragssängar. De blevo slutligen ved i Torpåsen och det var ju inte bra. Men vi hade inte plats för dessa osälgbara möbler. Och i Holmkällan fyllde de då ingen uppgift längre. Fars sinne för antikviteter hörde samman med hans kunnighet i snickeri och träskärning.

Han hade en fin uppsättning järn och hanterade dem med mycket skicklighet. I min barndom fick han icke mycken tid att bruka denna sin talang, men tidigare hade han varit en flitig träsnidare, ställt ut sina alster i Karlstad och fått hushållningssällskapets silvermedalj. Över denna medalj, som nu finns i museet i Kristinehamn, var han mycket stolt.

Åt mor hade han gjort ett skrin med en fruktdekoration i relief på locket. Detta skrin, som nu ägs av min bror Einar, är mycket typiskt för sin tid och mycket nätt och trevligt.

Överstycket till utdragssängen i sängkammaren var även hans verk liksom den skurna dekorationen på sex stolar i 1870-tals stil efter förebild av engelska crownchairs från tiden efter renässansen 1660. De stodo i salen. Två pappersknivar och av dom i form av en liggande hund kommer jag ihåg. Hans sista trädskärningsarbete är en kopia av en gustaviansk oval spegel. Det var ofullbordat vid hans bortgång. Min bror Axel fick originalet och kopian och lät fullborda och förgylla den senare. De finns nu hos min svägerska på Lidingö.

På rännet ovanför vedskjulet i Torpåsen fanns i min barndom en trälåda med ett otal ledade träbitar, som påminde om mekanismen i ett piano. Far talade aldrig om den, men senare fick jag veta att den representerade fars försök att uppfinna ett perpetum mobile. Försöket hade misslyckats som så många andra försök i den vägen men apparaten i fråga var i alla fall ett gott bevis  för fars skapande fantasi.

En annan uppfinning var ”hydrofonet”, en slags slagruta av försilvrad koppartråd med fjäderförsedda hållare i vilka bl.a. koppar ingingo. ”Uppfinningen” gjordes i samarbete med en kusin, som också var källsökare. Far hade nämligen gåvan att kunna gå med slagruta. Jag har hört denna gåva betraktas som humbug, själv besitter jag den icke, men har sett alltför många exempel på den gåvan för att känna mig övertygad. Fars absoluta hederlighet kan jag bevittna. Far kunde även bestämma åderns avstånd från markytan och tog sällan eller aldrig miste.

”Hydrofont” var mer känslig för vattenådern än den sedvanliga sälgkvisten och troddes även kunna påvisa metaller. Far försökte sig med den på skattsökning men i det fallet misslyckades han.

Min bror Einar ärvde ”hydrofonten” och har använt den till vattensökning med framgång. Till fars praktiska talanger hörde som redan antytts trädgårdsskötsel och trädgårdsodling. I dessa ämnen hade han högsta betyg i sin examen. Han hade överhuvudtaget ett djupt intresse för naturen och för allt levande. Av honom planterade träd och buskar vid Torpåsen och Falla vittna ännu därom.

Anläggningarna vårdades med mycken omsorg av honom under hela hans liv som lärare. Han togos också till råds vid planteringar i trakten. Han kände namn på träd, buskar och blommor, både de i skog och de odlade. Då han var född och uppvuxen på landet hade han mycket därav till skänks men annan kunskap hade han dessutom förvärvat genom studier. Far kände också djur och fåglar. På Torpåsen satte han upp fågelholkar. Vi hade hela svärmar av starar boende i träden där. Från Falla, där vi bodde om hösten, minns jag inga holkar. Där kunde vi ju inte heller hälsa vårens budbärare. Från Falla minnes jag berguvarnas hoande i skogen. Sådana lära ha funnits även vid Torpåsen. Far berättade att han under sina yngre år roat sig med att ställa sig under täta grenar, där uvarna höllo till, och härma dem. Uvarna anföll då i regel, men far fredade sig med en käpp.

Varannan lördag höll far läxfri kör i den skola, där han den terminen icke tjänstgjorde. Han  gick då fram och åter över skogen förbi Lustis och Rötterna, några småställen utefter vägen mellan Agen och Gatan. Dåligt väder och mörker fingo icke utgöra något hinder. Under mörka höstkvällar vägledde han sig genom att se upp mot himlen för att finna skogsvägen, med vilken han var väl förtrogen efter årstidernas vandringar. När snön spärrade skogsvägen gick han den bortemot en mil långa vägen över Gärdsberg. Cykel ville han inte skaffa sig. Han hade en perfekt fysik och han ville gå. I skogen var far en uppmärksam iakttagare. Han kände alla dess ljud och djur och fåglar och visste var de höllo till.

På första maj tog han, om vädret var vackert, ut alla skolbarnen i skogen och berättade. Det var en högtid.

Jägare var far icke, men han var road av att fiska. Vid Holmkällan satte han ut spö för laxöring.

När vi bodde i Falla lånade han ofta fiskarens båt, en tjärad snipa, och rodde drag utefter vassarna vid Possebergslandet. En gång fick han en gädda på över tio kilo. Den var icke lätt att få i båten, men det gick. När jag blev äldre fick jag följa med honom några gånger. Han visste exakt var gäddorna höllo till och kunde många knep att få dem att nappa. I hushållet voro de välkomna, men ett vägande motiv för far var att komma ut på sjön, att få motion efter stillasittande i skolan och att få tillfälle att meditera i ensamhet. På sjön kunde han också få röka så mycket han ville, vilket var den enda stimulans han unnade sig. Sprit smakade han överhuvudtaget icke i någon form och icke heller kaffe.

Men däremot drack han te. Han rökte kaertobak i lerpipa, ibland i träpipa. I garderoben i Torpåsen fanns en fin sjöskumpipa med bärnstensmunstycke i ett sammetsfodrat skinnetui.

Den var väl inrökt men munstycket var spräckt före den tid jag minnes.

Nedtecknat av Torsten Richard Lenk (Nilsson) någon gång på 1950-talets mitt.

Torsten Lenk f. 1890 d. 1957. Amanuens 1918 Nordiska Museet.

Fil. Dr. Kungliga Livrustkammaren 1939. Son till folkskoleläraren Fredrik Nilsson

lärare i Torpåsens skola.