Kolmila

Kol behövdes för att förbränna syret som binder järnet i malmen. För att få fram 1 ton järn gick det i den tidiga järnframställningen åt 5 gånger så mycket kol.
Träkol framställdes i kolmilor där veden torrdestillerades genom upphettning och förkolnades. Det gäller att syretillförseln räcker för att hålla uppe temperaturen, men för mycket syre får till följd att kolet brinner upp. Veden reses på ett ”golv” så att kontrollerad lufttillförsel kan ske via luftkanaler under milan. I mitten anläggs en vertikal kanal som används för att ”tända” (”värma”) milan.

Utvändigt tätas milan med ett lager av kolstybb, en blandning av kol, lera och sand och ytterst granris för att förhindra att syre kommer in den vägen. Kolningen kommer att ske inifrån och ut, och efter ca tre veckor är förkolningen klar. Milan måste hela tiden övervakas, särskilt i början, för om det vid resningen av veden bildats fickor kommer gas att samlas i dessa och genom explosioner bilda hål genom milan där syre kan komma in. Dessa hål måste omedelbart tätas med jord som klubbas så att det åter blir tätt, annars brinner milan upp och det bildas aska istället för träkol.

När milan rivs vattnas milan/kolet, för annars riskerar man att kolet brinner upp när det varma kolet kommer ut i luften.

Kolning i Nyeds socken

Nyed undantogs från att ha indelta soldater då männen behövdes att leverera kol till de många järnbruken som fanns. Därav finns många lämningar efter kolbottnar i Nyeds skogar.