Sammanställning av vad som berättades vid 200-årsminnet som högtidlighölls sommaren 2009

INLEDNING

Det finska kriget 1808–09 har även blivit kallat det glömda kriget i Sverige. Anledningen till att denna historiska händelse hamnat så i skuggsidan beror till stor del på att det var ett misslyckande från svensk sida, om nu krig kan vara något annat än ett misslyckande. I dagens svenska historieböcker nämns inget om detta krig, som blivit det sista inom Sveriges nuvarande gränser, och i 200 år har vi nu varit förskonade från krig inom landet. Det finska kriget innebar, förutom allt mänskligt lidande, även att Sveriges och Finlands gemensamma historia efter 600 år var till ända. Sverige fick en ny släkt på kungatronen, Bernadotte, och den konstitution som reglerar makten mellan kung och parlament fastslogs. Alla dessa händelser grundar sig på detta krig och dess verkningar.

Det sista militära slaget i detta krig, och tillika det sista inom Sveriges nuvarande gränser, stod i Sävar, Västerbotten. Därför har Sävar Hembygdsförening inför 200-årsminnet genomfört en rad olika projekt och arbeten i syfte att lyfta fram fakta om denna händelse och hur byn såg ut på den tiden. I broschyren finner ni en sammanfattning av vad som hände men även lite detaljer som vi funnit i våra efterforskningar. Ännu mera information fanns på www.savar1809.se fram till 2015, men det går ännu att besöka oss och få en guidning på Sveriges sista slagfält!

Välkomna
Anders Persson
Sävar Hembygdsförening

BAKGRUND

Napoleon
Det finska kriget var en utlöpare av de stora Napoleonkrigen på den Europeiska kontinenten. År 1799 tog Napoleon makten i det då revolutions- och krigshärjade Frankrike. Fyra år senare bryter de så kallade Napoleonkrigen ut och 1807 besegrar han de ryska styrkorna vid Friedland. Ett fredsmöte hålls mellan Napoleon och den ryska tsaren, Alexander I, samma år vid Tilsit. Här delar de två kejsarna Europa mellan sig. Alexander accepterar Napoleons omorganisation av Väst- och Centraleuropa, och samtidigt lovar han att stödja kontinentalblockaden mot Storbritannien vilken Frankrike infört 1806. Kontinentalblockaden var ett system som innebar att all handel från och till Storbritannien skulle stoppas i syfte att störa britternas ekonomi så pass mycket att de tvingades kapitulera. Blockaden fick dock inte den effekt som Napoleon sökte, då Storbritanniens handel endast minskade marginellt. Det blev i stället Frankrike som fick lida brist på handelsvaror.

Sverige
Den svenske kungen Gustav IV Adolf var enväldig härskare (diktator) med full kontroll över utrikespolitiken. Sverige anslöt 1803 till Storbritannien i ett handelsavtal då nästan all Sveriges utrikeshandel gick över haven som behärskades av den brittiska flottan. Dessutom var britterna Sveriges viktigaste handelspartner.
Gustav IV Adolfs hat mot Napoleon inskränkte Sveriges möjligheter i utrikespolitiken och kom att leda till val som blev ödesdigra för Sverige. Efter Tilsit 1807 ställde Ryssland ett ultimatum på Sverige: ”Stäng era hamnar för engelsmännen – annars uppfattas ni som fiender!” Gustav IV Adolf vägrade. I stället sade han upp vapenvilan med Frankrike och förklarade krig mot Napoleon när denne var som allra mäktigast.

FINSKA KRIGET 1808–1809

Den 21 februari 1808 startade tsar Alexander krig mot Sverige och sin svåger Gustav IV, utan krigsförklaring. Samtidigt förklarade Danmark-Norge krig mot Sverige, men den brittiska flottan lyckades hindra en landsättning av danska och franska trupper i Skåne. Sverige stod inför ett trefrontskrig: I öster hotades Finland av Ryssland, i väster hotade Danmark-Norge att falla in i Värmland och i söder stod 20 000 man under ledning av den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte och hotade att anfalla Skåne.

Svenskarna var inte helt oförberedda på det ryska anfallet in i Finland. Genom ambassadören i Moskva hade man fått underrättelser om den ryska uppmarschen och regementena i södra Finland hade mobiliserats. En krigstaktik hade gjorts upp där de svenska styrkorna skulle dras sig tillbaka till norra Finland för att invänta våren då vägarna gjordes farbara och en motoffensiv kunde inledas. Samtidigt skulle man hålla fästningarna Svartholm och Sveaborg för att i skydd av dessa kunna göra landsättningar i ryggen på ryssarna och samtidigt binda stora ryska styrkor i södra Finland. Denna plan blev spolierad då fästningarna erövrades av ryssarna. Det var främst Sveaborgs kapitulation som blev besvärlig, då svenskarna vid detta förräderi även blev av med stora delar av sin skärgårdsflotta.

Trots att fästningarna hade givit upp så genomförde svenskarna sin motoffensiv och trängde tillbaka ryssarna. Det gjordes även sporadiska landsättningar längst den finska kusten men dessa blev snabbt slagna av ryska styrkor. Bland annat Västerbottens regemente landsattes söder om Vasa men fick ge sig för den ryska övermakten efter strider inne i Vasa stad som sedan plundrades av de ryska soldaterna. Snart anlände förstärkningar av krigsvana ryska soldater som deltagit i kriget mot Napoleon och de svenska styrkorna fick börja att retirera norrut. Slaget vid Oravais i september 1808 kom att bli det sista på den finska sidan. Efter att svenskarna blivit slagna överenskoms om ett krigsstillestånd, och de tågade upp till Torneå för att gå i vinterkvarter.

Johan Ludvig Runeberg (1804–1877) har skildrat Finska kriget. Här är de två sista verserna i ”Sveaborg” som handlar om dess befälhavare Cronstedt:

”Nämn honom blott den falska arm,
man ställt till Finlands stöd,
nämn honom blygd och hån och harm
och skuld och straff och död.
Det är blott så, han kallas bör,
det är att skona den, som hör.

Tag allt, hvad mörker fins i graf,
och allt, hvad qval i lif,
och bilda dig ett namn deraf
och det åt honom gif;
det skall dock väcka mindre sorg
än det, han bar på Sveaborg.”

KRIGET KOMMER TILL VÄSTERBOTTEN

Den svensk-finska armén som gick i vinterläger i Torneå 1808 fick utstå många plågor. Sjukdomar härjade både bland soldaterna och civilbefolkningen. Ca 3000 människor dog i vinterkvarteret. Stora förråd fanns i Skellefteå och Umeå men den svenska militären vågade inte föra dessa vidare till den utsatta armén av rädsla att ryssarna skulle lägga beslag på förnödenheterna. Den svenska befälhavaren var generalmajor Gripenberg och hans läge var förtvivlat. Gripenberg nåddes av information om att kungen var avsatt, att Umeå hade tagits och att den norra svenska armén därmed var avskuren. Den ryske Generallöjtnanten Barclay de Tolly hade i spetsen för en 3700 man stark rysk styrka i sträng kyla tågat över kvarken från Vasa mot Umeå som intagits. De ryska trupperna fick dock order att dagen efter gå tillbaka till Vasa av den ryska Finlandsarméns överbefälhavare General Knorring som ville att provokationerna mot Sverige skulle upphöra så att inte fredsförhandlingarna skulle bli försenade. De ryska styrkorna i norr anföll de svenska styrkorna och Gripenberg såg slaget förlorat och kapitulerade till den ryske befälhavaren Sjuvaloff i Kalix den 25 mars 1809. De finska soldaterna skickades hem mot löfte att inte lyfta vapen mot ryssarna som nu fortsatte sin marsch söderut. Västerbotten som vid denna tid omfattade hela dagens Västerbotten och Norrbotten ockuperades snabbt av ryssarna som i början av maj intog Skellefteå. De svenska styrkorna koncentrerade sig på att föra förråden i säkerhet. Med diplomati lyckades svenskarna vinna tid för att rädda förråden i Umeå. I slutet av maj lät von Döbeln hugga en isränna i Umeälven så att 10 fullastade fartyg kunde segla iväg, förråden var därmed räddade. Landshövding i detta stora län var Pehr Adam Stromberg som inte hade en lätt uppgift, klämd mellan de militära och civila intressena som han var.

Per Adam Stromberg (1751–1838), landshövding i Västerbotten 1795–1811
Överstelöjtnanten och friherren, baron Pehr Adam Stromberg föddes 1751 i Knivsta socken, Stockholms län och avled på sin gård Nydala utanför Umeå stad år 1838. Han tillhörde en släkt, som år 1646 adlats av drottning Kristina, med Nydala i Småland som stamgods. Efter uppväxt vid hovet och en meriterad tid som aktiv officer, avancerade han till överstelöjtnant vid Österbottens regemente. Den 9 april 1795 utnämndes han till landshövding i Västerbottens län. Västerbotten omfattade då även Norrbotten och del av norra Finland. Stromberg avsattes som landshövding 1811 därför att han ansågs ha varit för ryssvänlig under Finska kriget.

VÄSTERBOTTEN OCKUPERAT

Efter att förråden i Umeå hade räddats drog sig de svenska styrkorna söderut. I slutet av juli–början av augusti 1809 var försörjningsläget svårt för de ryska trupperna som nu ockuperade hela Västerbotten. Deras enda väg med förnödenheter gick den långa landvägen via norra Finland och Sverige då svenskarna behärskade havet. Man planlade därför en framryckning mot Härnösand för att komma över nya förråd. Den svenska norra armén stod då vid Öreälven under ledning av general Fabian Wrede. Efter en del mindre strider bland annat i Hörnefors där Zacharias Duncker stupade gjorde sig ryssarna under ledning av greve N. M. Kamenski redo för ett större anfall söderut.

Kamenski hade den 13 juli övertagit befälet över Uleåborgs-kåren på grund av Schuvaloffs sjukdom. Hans enda order och uppgift var att ”utöva tryck på invånarna intill själva Stockholm och tvinga svenska regeringen att sluta en hastig fred”. För att uppnå detta mål fick Kamenski full handlingsfrihet. Han kom till Umeå i slutet av juli och den 2 augusti hade han övertagit befälet över kåren och började göra upp anfallsplanerna.

Det är i detta läge som man i Stockholm beslutar om expeditionskåren.

Joakim Zakarias Duncker, officer i Finska kriget:
Född i Kristina socken i Savolax 12 november 1774, död 5 juli 1809. Duncker blev 1789 fänrik vid Savolaks Brigad och deltog i 1790 års krig. Han blev kapten 1804 vid brigadens jägarregemente. Vid kriget med Ryssland 1808 var Duncker kapten vid fjärde savolakska jägarebataljonen och utnämndes till major samma år. Duncker utmärkte sig vid träffningen vid Hörnefors den 5 juli 1809, där han anförde där försvaret av bron samt kommenderade eftertruppen – men stupade. Han begravdes tillsammans med den ryska kavalleriöversten Aerekof vid Umeå stads kyrka av den ryske generalen Kamenski.

SVERIGE HOTAT

Sveriges läge var väldigt utsatt. Kung Gustaf IV var avsatt via revolutionen i mars och hans farbror Karl XIII hade placerats på tronen. Landet var hotat av ryssarna i norr och från Åland i öster. En norsk armé stod vid den västra gränsen och i söder hotade en armé under ledning av Jean Baptist Bernadotte att landstiga i Skåne men denna hindrades av den Engelska flottan. Stämningen i Stockholm var spänd där kuppmakarna som avsatt kungen vaktade på varandra i ett politiskt rävspel. Samtidigt pågick fredsförhandlingarna där Ryssland satte upp hårda villkor och ville att den nya gränsen mellan länderna skulle gå längs Kalix älv medan Sverige ville ha Kemi älv som gränsflod. För att förbättra förhandlingsläget beslöt man att sätta in en expeditionsarmé mot de ryska trupperna i Västerbotten. Den som först kom med planer om en expeditionskår till Västerbotten var general Gustaf Wachtmeister den 27/5 1809. Han var då befälhavare för kustarmén som var förlagd i trakterna av Uppsala och Sigtuna.

Gustav Wachtmeister föddes i Karlskrona den 25:e juli 1757 där han genomgick kadettskola och utnämndes till fänrik vid Kronobergs regemente som femtonåring. 1776 förflyttades han till Konungens värvade regemente som löjtnant och tjänade därefter, med kungens tillåtelse i Preussiska armén. Wachtmeister befordrades efter sin hemkomst till major i armén och blev översteadjutant hos kungen 1780 när han var 23 år. Under striderna vid Valkiala i Finland blev han sårad i sin högra arm och utnämndes på plats till generalmajor och fick motta beröm från Gustav III. Wachtmeisters blodiga skjorta från Valkiala finns idag att beskåda på armémuseet i Stockholm. Efter det förlorade slaget i Sävar fick han det ironiska smeknamnet ”Hertigen av Sävar” (ett nedsättande namn efter Napoleons vana att utnämna segrande befälhavare vid sina strider) och drog sig efter 1813 tillbaka till sina ägor, där han dog 1826.

EXPEDITIONSKÅREN TILL VÄSTERBOTTEN

För att förbättra det svenska läget i de pågående fredsförhandlingarna i Fredrikshamn, vid Finska viken, beslöt man i Stockholm att sända en expeditionskår att landstiga i ryssarnas rygg i Västerbotten. Expeditionskåren kom att utgöras av de enda disponibla styrkorna som
Sverige förfogade över nämligen kustarmén som var förlagd runt Stockholm och utgjordes av regementen från Södra Sverige samt några garnisonsregementen från det svenska Pommern. Till högste befälhavare över styrkorna utsågs överamiral Puke och till befälhavare över landtrupperna utsågs general Wachtmeister. Expeditionskåren samlades i Gräddö och lastades där ombord på båtar för vidare transport norrut. I Härnösand gjorde man ett uppehåll för att hålla ett krigsråd med Wrede, von Döbeln med flera. Vid detta krigsråd beslöts att expeditionskåren skulle gå iland i Ratan, norr Umeå, för att så snabbt som möjligt marschera till staden. Samtidigt skulle Wredes armé, som var förlagd vid Öre älv, marschera norrut och anfalla de ryska styrkorna som då skulle bli innestängda mellan de två svenska arméerna och tvingas till kapitulation. Med den ryska armén som gisslan skulle de svenska kraven i den pågående fredsförhandlingen kunna drivas igenom.

Den svenska expeditionskåren
Överbefälhavare: Överamiral Puke
Befälhavare för landtrupperna: General Wachtmeister

1:a Brigaden, chef: Överste friherre C. J. Fleetwood
Trupper: Södermanlands regemente 2 bataljoner 710 man, Jönköpings regemente 2 bataljoner 1 050 man, Västmanlands regemente 2 bataljoner 437 man
Summa 2 197 man

2:a Brigaden, chef: Överste friherre Gr. R. Boije
Trupper: Svea livgarde 1 bataljon 334 man, Kronobergs regemente 2 bataljoner 728 man, Drottningens livregemente 1 bataljon 478 man, Engelbrechtenska regementet 1 bataljon 445 man
Summa 1 985 man

3:e Brigaden, chef: Överste greve G. C. F. Löwenhielm
Trupper: Livgrenadjärregementet 3 bataljoner 1,458 man, Upplands regemente 2 bataljoner 840 man, Oberidna skarpskyttar ur Livgardet till häst 50 man
Summa 2 348 man

Dessutom: Kavalleridetachementet 48 man och 59 hästar ur Livgardet till häst.
Artilleri: 5 stycken 6 punds kanonbatterier, 2 stycken 8 punds haubitsbatterier; sammanlagt 12 stycken 6 punds kanoner och 2 stycken 8 punds haubitsar, 230 man och 230 hästar.
–
Oräknat besättningarna på krigsfartygen uppgick expeditionskårens styrka till 6 808 man. För smärre landstigningsförsök kunde man även inräkna skärgårdsfartygens lantmilis på 989 man.

LANDSTIGNINGEN I RATAN

I en tät tjocka ankrade en svensk eskader i Ratan den 17/8 1809. Det var en stor eskader med kanonslupar, transportfartyg, ekonomifartyg, fregatten Jarramas och linjeskeppen Konung Adolf Fredrik och Försiktigheten. Ombord fanns den ca 6 500 man starka expeditionskåren
som sänts ut från Gräddö i Uppland för att anfalla de i Västerbotten stående ryska styrkorna. Ordern var att så snabbt som möjligt marschera mot Umeå och inta staden. Efter att ha besegrat en rysk postering i Djäkneboda gjorde expeditionskåren dock halt i bruksorten Sävar mellan Ratan och Umeå dit den, efter en mycket långsam nattmarsch, anlänt den 18/8. Generaladjutanten Lagerbring sändes tillbaka för att inhämta nya order från Puke som var kvar på sitt skepp i Ratan och i väntan på hans återkomst slog de svenska trupperna läger i Sävar.
De ryska styrkorna, under ledning av Kamenski, hade nu fått reda på att en svensk armé hotade dem från norr. De vände därför på klacken och gick i ilmarsch för att möta den
landstigna expeditionskåren och lämnade endast en liten styrka vid Öreälv för att uppehålla och fördröja Wredes armé.

Nikolai Michailovitj Kamenski (1776–1811)
General Kamenski var i kriget 1808 bland annat med om att få den svenska fästningen Sveaborg att ge upp. Han blev befälhavare över de ryska trupperna i Finland och segrade i både Ruona och Oravais. Kamenski kom efter kriget mot Sverige att delta i flera slag på kontinenten samt i det ryska kriget mot Turkiet. År 1811 avled han dock av sjukdom, 36 år gammal.

KRIGET KOMMER TILL SÄVAR

Den svenska expeditionskåren kom att slå läger i Sävar mellan den 18 och 19/8 1809. Meningen var att man efter en kortare rast skulle marschera mot Umeå på eftermiddagen men rädslan för att hamna i ett ryskt bakhåll gjorde att Wachtmeister tvekade. Han hade fått information att stora ryska styrkor var samlade i Täfteå, men detta visade sig i efterhand vara desinformation som ryssarna spritt ut.

Sävar by hade 1809 ca 340 invånare. Byn var belägen på åsen på den östra sidan av ån och det var här och på fälten nedanför byn som svenskarna gick i bivack när de kom till Sävar den 18/8. Sävar, som är en gammal by, nämns redan i Gustav Vasas jordeböcker på 1500-talet. Från att ha varit en jordbruksby kom Sävar att på slutet av 1700 talet att bli ett brukssamhälle med såg och järnbruk. År 1787 fick Per Forsell, kronofogde, landskamrer och assessor, och hans bror Erik Forsell, handlaren, tillstånd att anlägga ett finbladigt sågverk i Sävarån. Sågningen kom igång 1791 och trots strömrensningarna var flottningen mycket svår och det kunde ta upp till två år för virket att ta sig från Sävaråns övre del till sågen. Det färdigsågade virket fraktades sedan till Skeppsvik – den första delen i en träränna och därefter som flottar längs Sävarån.
År 1804 fick bröderna Forsell tillstånd att även anlägga ett ämnesjärnbruk för att skapa manufaktursmide. Eftersom det inte finns något järn i området skickade man efter det från Bergslagen. I bruket fanns det en stångjärnshammare för stångjärn och en ämneshammare för manufaktursmide. I verkstäderna fanns det en knippeshammare och två spikhammare.

Släktforskning
En grupp släktforskare i Sävar har lagt ner mycket tid på att ta reda på vilka som bodde i byn 1809 och var/på vilka gårdar de bodde. Man har även spårat över 13 000 ättlingar till dem. De fanns sökbara i en databas där man kunde gå in och söka efter ättlingar bland byborna som upplevde slaget den 19/8 1809.

DEN RYSKA ARMÉN

Kamenski lät sina trupper gå i en hård marsch mot Umeå från sina anfallspositioner vid Öre älv. I staden anslöt de där förlagda trupperna och marschen gick vidare mot Täfteå där man gjorde halt på kvällen den 18/8 och höll krigsråd. Under natten anslöt allt flera ryska förband utmattade av den långa marschen och av brist på proviant. En krigsplan gjordes upp där generalmajor Anselm de Gibory beordrades att med ca 850 man gå över Sävarån vid färjestället till Ytterboda för att angripa svenskarnas vänstra flank inne i Sävar.
Färjestället var en del av den kyrkväg som bland annat även Holmöborna nyttjade på sin väg till Backens kyrka. Den 1 200 man starka ryska förtruppen under ledning av överste Sabanjejeff skulle gå längs kustlandsvägen mot Sävar och angripa de där stående svenska styrkorna. Den ryska huvudstyrkan under ledning av generalmajor Alexejeff skulle förena sig med förtruppernas anfall.

De ryska styrkorna i Sävar
Överbefälhavare: General Nikolai Michailovitj Kamenskij

Avantgarde (förtrupp), chef: Överste Sabanjejeff
Trupper: 3:e jägarregementet, 23:e jägarregementet (utom 1 kompani) och Siäffska musketerarregementet 1 bataljon

Huvudstyrkan, chef: Generalmajor Alexejeff
1:a Kolonnen, chef: Generalmajor Jerschoff
Trupper: Tenginska musketerarregementet 1 bataljon, Navaginska musketerarregementet 1 bataljon och Revalska Musketerarregementet 1 bataljon

2:a Kolonnen, chef: Generalmajor Gotovstoff
Trupper: Asoffska musketerarregementet och Siäffska musketerarregementet 1 bataljon
Reserv: Permska musketerarregementet 1 bataljon, Revalska musketerarregementet 1 bataljon och
Mohileffska musketerarregementet 1 bataljon
–
I anfallet mot Sävar deltog ca 4 800 man, 8 kanoner samt ett inte känt antal ryttare. Kvar mellan Umeå och Innertavle hade man lämnat ca 2 800 man.

TRUPPERNAS PLACERING FÖRE SLAGET

Vid ankomsten till Sävar den 18/8 placerades den svenska expeditionskåren ut enligt följande:
Av första brigaden fick Jönköpings regementes första bataljon betäcka arméns högra flank vid Tväråmark där en liten väg fanns som var Sävarbornas kyrkväg till Backens kyrka i Umeå.
Samma regementes andra bataljon förlades som understöd till den första vid vägskälet Gunnismark/Tväråmark strax norr om Sävar. I passet mellan Kjesmyren och Sävarån förlades jägare från Södermanlands regemente posterades på höjden sydväst om Sävar (senare kallad Krutbrånet) vid kustlandsvägen som via Täfteå leder till Umeå. Södermanlands första bataljon tillsammans med dess andra bataljon och bildade understöd till förtruppen uppe på höjden. Övrigt manskap ur första brigaden förlades runt järnbruket inne i Sävar. Andra brigaden förlades på östra sidan Sävarån förutom Drottningens regementes första bataljon som utgjorde förpost vid vägen mot Ytterboda söder om Sävar samt som en fältvakt på 25 man som bevakade färjestället till samma ort. Tredje brigaden förutom Upplands regemente som redan från Ratan skickats till Bygdeå förlades runt bruksherrgården och inne i Sävar by.
Trupperna inne i byn fick höra skottlossning från Krutbrånet klockan 06:30 på morgonen den 19/8.

Carl Johan Ljunggren (1790–1852), Västmanlands regemente,  deltog i flera drabbningar i Finland 1808 samt i Expeditionskåren till Västerbotten 1809. Han kom även att delta i fälttåget mot Napoleon i Tyskland 1813 samt därefter kampanjen i Norge. I sin skildring av slaget vid Sävar är Ljunggren starkt kritisk till den svenske befälhavaren som tvekade i sin frammarsch mot Umeå och som inte gick på offensiven mot de utmattade ryska trupperna i Sävar. Ljunggrens uttalande angående sin överordnade är skoningslöst: ”Det berättas att de (ryssarna) var så utpajtade (utmattade) att de under striden legat och skjutit. Men de kommenderades av en käck och duglig general, vi däremot af en käring i byxor, hvars ansikte bar nullitetens stämpel på det minst tvetydiga vis”.

SLAGET BÖRJAR

Fänriken C.M. Norlin vid Södermanlands regemente var tillsammans med sextio man förlagda som förpost uppe på Krutbrånet längs kustlandsvägen mot Umeå. Klockan 06:30 på morgonen den 19/8 fick Norlin se några ryska patruller i skogsbrynet framför posteringen och utgick med sexton man för att rekognoscera. Han stötte då ihop med hela det anfallande ryska avantgardet och de första skotten föll och slaget vid Sävar hade tagit sin början. Nere i Sävar kom de svenska soldaterna på benen och ställde upp på fälten nedanför byn. Här stod bataljon vid bataljon vilka, på order av Wachtmeister, skickades fram mot Krutbrånet för att understödja de styrkor som där var invecklade i strid mot de anfallande ryssarna som var i numerärt överläge. De svenska styrkorna sattes dock in utan samband med varandra och mera av avvärjande skäl än för att anfalla de ryska styrkorna. Terrängen var besvärlig med tät tallhed, myrmark och få öppna fält vilket tillsammans med all rök från svartkrutet gjorde det svårt att hålla ihop trupperna. Trots detta lyckades de svenska trupperna att tre gånger under förmiddagen återerövra Krutbrånet från de anfallande ryssarna. Efter hand anlände allt flera ryska trupper som genast kastades in i striderna och befälet övertogs av general Gotovtsoff. Kamenski, som inte var nöjd med sina truppers avancerande, lär ha avfyrat en kanonsalva i ryggen på sina egnastyrkor för att få bättre fart på anfallet.

Den ryska taktiken i 1808–09 års krig
gick ofta ut på att försöka överflygla (kringgå) sin motståndare. Detta hade man praktiserat i bland annat Oravais där man försökte gå runt svenskarnas vänstra flygel. Adlercreutz som då var befälhavare för de svenska styrkorna upptäckte detta och satte in ett anfall i centern vilket fick de ryska styrkorna att vika. Men så anlände en ny rysk armé till slagfältet under ledning av Kamenski som fångade upp de flyende ryska trupperna och gick till motanfall. Det var då som segern förbyttes till nederlag som Runeberg skrev. Vid krigsrådet i Härnösand hade von Döbeln varnat Wachtmeister för denna taktik, vilken kom att prövas av ryssarna även i Sävar.

FLANKANFALL VID YTTERBODA

Samtidigt som den ryska förtruppen anföll de svenska styrkorna uppe på Krutbrånet hade de 850 man starka truppen under generalmajor Anselm de Gibory gått över Sävarån nere vid färjestället väster om Ytterboda för att anfalla de svenska trupperna inne i Sävar i deras vänstra flank. Ryssarna blev dock upptäckta av den fältvakt på 25 man som svenskarna hade placerat vid färjestället, vilken larmade de övriga svenska styrkorna som låg i området. Dessa styrkor utgjordes av en bataljon från Drottningens livregemente som från början var ett garnisonsregemente från Stralsund som då tillhörde det svenska Pommern. Drottningens livregemente fick senare förstärkning av trupper från bland annat Svea livgarde och Engelbrechstenska regementet, så totalt var det ca 800 svenskar som mötte de ryska trupperna i området runt Ytterboda. Dessa strider var några av de hårdaste i slaget i Sävar. Enligt rykten skall Drottningens livregemente ha rekryterat ryska krigsfångar för att fylla sina vakanser då Stralsund var ockuperat av fransmännen och därför inte kunde leverera nya soldater till regementet. De ryska krigsfångarna kunde omöjligt ge sig då deras straff vid ett tillfångatagande skulle vara utan pardon.

Bernhard Servenius
I Drottningens livregemente ingick en holländsk yrkessoldat vid namn Bernhard Servenius. Med sig på fälttåget till Västerbotten hade han sin nyblivna svenska fru som förklädd till man slagit följe med truppen och aktivt kom att delta i slaget. Under striderna tappade makarna kontakten med varandra och man trodde att Bernhard hade stupat. För sina insatser i slaget blev hustrun sedermera – som enda kvinna någonsin i Sverige – föreslagen till att få medalj för tapperhet i fält av general Wachtmeister. Bernhard kom 1810 tillbaka till Stockholm från rysk fångenskap och makarna återförenades för att sedan följa med Drottningens livregemente till det svenska Pommern, där detta efter kriget kom att bli ett regemente i den Preussiska armén.

SCWERIN I SÄVAR

Mitt på dagen hade Kamenskis läge börjat bli desperat. Nya ryska styrkor anlände förvisso till slagfältet och kastades genast in i striderna, men svenskarna höll stånd både i centern vid Krutbrånet och nere vid Ytterboda. Kamenski skickade då iväg några jägarförband för att ta sig runt de svenska styrkorna via myrarna och sjöarna väster om byn och fram mot Sågbruket och Sävargården med det svenska högkvarteret för att spana. Samtidigt anmälde sig en kapten Schreider som upptäckt ett obevakat vadställe över Sävarån mellan Ytterboda och Sävar. Denne fick order att med ett kompani gå över ån för att anfalla de svenska styrkorna nere i Ytterboda i ryggen och flera ryska trupper sändes efterhand samma väg. Wachtmeister hade skickat en ordonnans ner mot Ytterboda för att få en lägesrapport. När denne fick se de ryska trupperna som gått över vadstället, trodde han att ryssarna brutit igenom försvaret, vilket han rapporterade till högkvarteret. Wachtmeister som samtidigt fick se ryska jägarsoldater närma sig Sävargården på motsatta sidan ån trodde då att ryssarna brutit igenom hans linjer. Han beordrade därför svenska styrkor över till den östra sidan ån och att bron skulle rivas. Vid dessa strider i centern så sårades Filip von Schwerin vid Öxbäcken. Hans broder, som omtalas i Runebergs ”Fänrik Ståhls sägner”, hade året innan stupat av sina skador vid slaget i Oravais. För Filip gick det bättre då han dagen efter slaget hittades av en rysk officer och transporterade in till krigssjukhuset i Umeå där han tillfrisknade. Värre gick det för hans kamrat major Rutger Tönnes Wrangel som blev ”dödsskjuten med en muskötkula i magen då han försökte rädda sin stupade kamrat Filip Bogislaus von Schwerin från att tillfångatas av ryssarna. Han begrovs av de senare på slagfältet, utplundrad inpå bara kroppen”, som det står i en rapport från händelsen.

Greve Rutger Tönnes Wrangel (1775–1809)
Rutger Tönnes Wrangel var född i Stockholm den 10 april 1775. Han blev inskriven som volontär vid livgardet samma år och 1781, sex år gammal, blev han volontär vid Södermanlands regemente. Som elvaåring blev han befordrad till fänrik vid livgardet, där han sedan steg i graderna till major. År 1804 var han tillsammans med friherre Axel Lagerbjelke kavaljer åt kronprinsen Gustav. Efter revolutionen den 13 mars 1809, då kronprinsens far Gustav IV Adolf avsattes, kom han att anta namnet Prins av Sverige. Så småningom flyttade han med sin mor, drottning Fredrika, till hovet i Baden i Tyskland och fick till överförmyndare sin mors svåger, Rysslands kejsare Alexander. Det är från denna drottnings fullständiga namn – Fredrika Dorothea Wilhelmina – som vissa orter i Västerbotten idag fått sina namn.

RETRÄTT

När ryssarna fick se de svenska styrkorna dra sig tillbaka till den östra sidan ån ryckte man ner från höjden och intog bruksgårdarna på den västra sidan. Svenskarna rev bron inne i byn och det blev ett ställningskrig med ån mellan de stridande styrkorna. Kamenski lät flera trupper gå över ”ryssvadet” för att anfalla svenskarna söderifrån och samtidigt gjorde man sig redo för att gå över ån inne i byn. Inför dessa hot gav Wachtmeister ca 15:00 order om reträtt tillbaka längs kustlandsvägen. Förvånad såg Kamenski de svenska trupperna ställa upp och marschera iväg. Han trodde först att det var en krigslist och skyndade inte på förföljandet utan den svenska reträtten skedde lugnt och i ordning. Ryssarna hade då satt in allt sitt tillgängliga manskap i slaget, medan svenskarna hade hela fem bataljoner i reserv inne i Sävar och vid Tväråmark som ännu inte satts in i striderna.
Vid bron över Pålböleån avdelades överste Gustav Löwenhielm, 3: e brigadens chef, att täcka reträtten och att sedan riva bron. Bland de svenska trupperna var missnöjet stort över att blivit beordrade till reträtt: ”Hvarför ha vi inte fått hålla ut längre? Ryssen har fått mer stryk än vi och nu står han bara och skrattar åt oss på andra sidan ån.” Ur Sparres ”Anteckningar rörande expeditionen åt Westerbotten 1809”.

Greve Gustaf Carl Fredrik Löwenhielm (1772–1865)
Deltog 16 år gammal med sitt regemente i 1788-90 års ryska krig, där han avancerande till ryttmästare. Under maskeradbalen den 13 mars 1792 då Gustav III blev skjuten var han vakthavande hos kungen. Blev i början av finska kriget 1808 som stabschef, svårt sårad vid Pyhäjoki och föll i rysk fångenskap från vilken han utväxlades efter statskuppen i Sverige 1809. Han kom genast att delta i expeditionskåren till Västerbotten.
Löwenhielm blev sänd av Karl XIII att möta den nya kronprinsen Karl Johan då denne skulle anlända från Frankrike. Löwenhielm kom att stå Karl XVI Johan nära och var dennes minister i både Wien och sedan Paris.
”Om Sveriges ära var han ytterligt mån. Betecknande i detta hänseende, liksom ock för hans sinnes ända in i ålderns dagar ungdomliga liflighet, är den utmaning, som han riktade till Frankrikes krigsminister, marskalk Sebastiani, då denne under en debatt i kamrarna nämnt Sverige bland makter af tredje ordningen, och som afböjdes endast genom formlig afbön från Sebastianis sida.” (Ur Nordisk Familjebok).

EPILOG

Freden
Efter reträtten marscherade expeditionsarmén tillbaka mot Ratan där det dagen efter blev mindre strider medan ryssarna fortsatte sin marsch mot norr, ut ur den svenska fällan. Den 2/9 träffades generalerna Kamenski och Sandels i Frostkåge norr om Skellefteå och kom överens om ett krigsstillestånd som höll ända till dess freden undertecknades mellan Sverige och Ryssland i Fredrikshamn (fi. Hamina) den 17/9 1809. Sedan dess har vi haft fred inom landets nuvarande gränser.

I slaget i Sävar deltog totalt c:a 10 000 soldater. Av dessa stupade, sårades och tillfångatogs totalt c:a 2 500. Till minne över de 388 svenska soldater som stupade i striderna restes
1909 ett monument med inskriptionen ”Fäderneslandet åt sina stupade söner”.