Oscar Parsell Minnen från svunna tider

Det år jag skriver ner mina barn- och ungdomsminnen fyller jag 88. Jag föddes på Akademiska sjukhuset i Uppsala den 20 maj 1905. Dessa minnen är koncentrerade till tiden 1909 – 1922. Efter denna tidpunkt är det något glesare mellan händelser som fastnat i minnet. Denna berättelse återspeglar upplevelser och tankar fram till tiden omkring 1945. Oscar Parsell avled 1999-03-28 och är gravsatt på Högalids kolumbarium.

Länken nedan ger dig tillgång till Oscar Parsells berättelse.

OscarParsell_MinnenFrånSvunnaTider

Björnen i Dalby

Reportage av Torbjörn Swenelius

Björnen i Dalby

 

Flora Kofsöensis

(Besök på Koffsan, en ö i Mälaren vid Gräna by)

1731/1989-en jämförelse av Johan Samuelsson 1989 Uppsala universitet.

 

Inledning

Carl von Linne hade varit tre år i Uppsala när han tog sig ledigt några veckor för att åka till Stockholm, 1731. Där ämnade han bland annat förkovra sig i de träd gårdar som fanns där. Han var nämligen vid den tiden mitt uppe i sitt arbete med att utveckla växternas sexualsystem och behövde nytt material att studera eftersom Rudbecks trädgård i Uppsala hade börjat förfalla. Från att ha haft som mest 1870 arter och “sorter” hyste trädgården knappt 300 arter när Linne kom till Uppsala (Svenska Linnesällskapet 1982).

Istället för att åka med häst och vagn bestämde han sig för att följa med Rudbecks postjakt, vilket säkert var ett betydligt bekvämare sätt att ta sig till huvudstaden på.

Mitt i natten den 23 juni nådde båten en liten ö, Koffsan. Ön är belägen i Dalby socken i södra delen av sjön Ekoln (59 43 ‘N, 17 34’Ö). Där steg man iland för att vila. Det var nämligen stiltje och man hade varit tvungen att ro den stora båten för hand. Man stannade en halvtimme varefter det började blåsa och alla var tvungna att åter gå ombord.

Under denna korta tid, då alla andra vilade sig, stegade Linne fram och tillbaka över ön och tog ett blad av varje art som underlag till en “Flora Kofsöensis, 1731 “. Under resten av resan renskrev han materialet och steg iland i Stockholm med det färdiga manuskriptet i handen. Han började redan samma dag dessutom med en latinsk version.

Naturen är inte konstant!  Ideliga förändringar karakteriserar livet på jorden. En 259 år gammal inventering väckte mitt intresse. Vad kan ha hänt med floran under en sådan lång tid? Styrs den kontinuerliga, slumpvisa förändringen i artsammansättningen av några yttre faktorer? Har ökat kvävenedfall och försurning ändrat karaktären på ön? Kan arterna berätta öns historia för mig?

Material och metoder

Ön Koffsan är en “grön” ö, tillsynes helt täckt av lövträd.  Dock finns i mitten och i de sydvästra delarna relativt öppen mark.  De norra och östra delarna är isiga med tät träd- och buskvegetation.  Till formen är ön i det närmaste rund och från sidan är den konvex med en höjd, ca 2 meter över vattenlinjen, på mitten.  Arean är ca 1500m2.  Marken består antagligen av morän.  Glaciallera saknas sannolikt, och bara ett tunt humuslager ligger på gruset.

Fig  1. Skiss av Koffsans norra sida.

Min inventering genomfördes på ett sätt liknande det Linne gjort, alltså en totalinventering. Den utfördes under samma årstid som den av Linne, det vill säga strax före midsommar.  För att underlätta artbestämningen gjorde jag en första inventering den 6 juni för de blommor som då stod i blom.  Den huvudsakliga inventeringen skedde den 17 juni samma år.  Ett ytterligare besök gjordes den 14 september för att säkerställa vissa artbestämningar. Ytterligare tre arter  hittades  vid  detta  tillfälle.  Min tidsinsats har alltså vant betydligt större än Linnes.

Artbestämning skedde i huvudsak med Krok & Almqvist (1986), Fitter (1983) och Lid (1963). Uppgifter om Linne och hans göromål på Koffsan har hämtats ur Linne och Uppsala (Gullander, 1978), samt en editerad avskrift av Flora Kofsöensis ,1731  (Gertz, 1919).

För ekologiska teorier studerades Ecology  (Colinvaux, 1986),  samt Comparative  plant ecology   (Grime  et  al.,  1989). Florans förändring beroende på ändrat slåtter- och betestryck kontrollerades med hjälp av tabeller i manuskriptet Kär/växter som indikatorer svenska  slåtter- och betesmarker (Ekstam, 1987).

Historiska fakta om öns användning har sökts i kartor och skifteshandlingar hos lantmäteriet. Övrig historia och inspiration ön Koffsan är en “grön” ö, tillsynes helt täckt av lövträd. Dock finns i mitten och i de sydvästra delarna relativt öppen mark. De norra och östra delarna är risiga med tät träd- och buskvegetation. Till formen är ön i det närmaste rund och från sidan är den konvex med en höjd, ca 2 meter över vattenlinjen, på mitten. Arean är ca 1500m2. Marken består antagligen av morän. Glaciallera _ saknas sannolikt, och bara ett tunt humuslager ligger på gruset. har hämtats ur Gräna byalags historiska skrift Gräna by – minnen och människor (Johansson et al., 1988).

Resultat

Mina resultat av 1989 års inventering finns nedskrivna tillsammans med den från 1731 (se appendix). Endast 31 arter är gemensamma för de båda inventeringarna. Sammanlagt 78 arter hittades av Linne och 94 av mig själv. Vid bedömning av täckningsgrad och förekomst av vissa annueller måste årsmånen beaktas. Vissa år är goda, andra inte. Ett herbarium gjordes i samband med inventeringen och finns tillgängligt hos författaren. Arterna är dessutom kontrollerade av FD MaritaWigren-Svensson.

Linnes hastigt utförda inventering torde vara av god kvalitet eftersom han redan som 24-åring var ytterst noggrann och en mästare i botanik.  Han skiljde dock inte på Carex- arter och intresserade sig inte speciellt för gräs.  Inte heller verkar han ha brytt sig om kärlkryptogamer. Bestämningen av övriga arter är sannolikt korrekt, men antagligen missade han några exemplar. Linne borde annars hittat minst lika många örter som jag.  Detta trots att han i manuskriptet säger att “dock törs jag säga, att näppeligen någon ört undslapp min hand, för utan Muscos” (Gertz, 1919).  Med muscos menar han svampar, mossor och lavar.  Linne hade onekligen ett starkt självförtroende!

Den morän ön består av innehåller föga av kalk.  Den glaciallera som skulle kunna finnas innehåller mycket kalk, men öns växter tyder på att leran saknas.

På en karta från 1699 är ön ritad med ett betydande lövverk. Vid storskiftet 1773 konstaterades att  ön  “icke  var  värd  att  låta  odla”. Laga skifte 1865-66  angav ej någon specificering av mark typ, dock värderades den som avrösningsjord. Därmed menas sådan mark som inte anses vara speciellt värd att odlas, såsom hagmark, skogsmark, kärr etc. Jämfört med andra hagmarker I området var den lågt värderad.

Birger Johansson, initiativtagare till återupprättandet av ett byalag i bygden, berättar att hans farfar, i början av 1900-talet, försökte hålla får på ön under sommarhalvåret.  Han fick dock sluta med det efter en kortare tid eftersom fåren inte trivdes där.

Vattnet runt Koffsan har länge använts som kräft- och fiske­ vatten. Den jämna sjöbotten utanför ön lämpade sig för notdragning. Ön såldes av August Johansson år 1920 till ett par uppsalabor (Johansson et al., 1988).  Därefter har den inte använts produktivt. År 1948 byggdes där en liten hydda för besökande båtfolk.  Idag ägs Koffsan av Uppsala kommun.

Vid Linnes ankomst till ön 1731 fanns två hopbyggda stugor i vilka en gumma satt och sålde dricka till båtmanskapet.  Förutom dessa stugor fanns det enligt Linne en “cloac” (dass). Idag finns inga rester kvar av vare sig stugorna eller den hydda som byggdes där 1948 för båtfolket.  Linne fann inget trädgårdsland, “icke en gång en kålplanta”. Boskap såg han inte heller, “ja näppeligen musen som i husen gömmer sig”.  Vidare, berättar Linne, att träden var tämligen höga på norra sidan och  längs  strandkanterna. Även idag är ön trädbevuxen på samma sätt.

Diskussion

Öar är speciellt lämpade för studier av arters utdöende och immigration. Det är normalt att arter försvinner från den begränsade livsmiljö som en ö utgör. Den plats som blir fri fylls snabbt upp av immigranter från fastlandet med hjälp av fågel-, vind- och vatten­ burna frön och andra spridningssätt. Detta ingår i teorin om ö­ biogeografi (Colinvaux, 1986).

Floran på en ö studerad vid två tidpunkter kan alltså förändras avsevärt utan att någon egentlig påverkan har skett på ön. Mina resultat är därför inte alls förvånande (se appendix). Om det där­ emot har skett en påverkan borde den kunnat styra artsammansättningen åt ett visst håll.

Trots att jag i bygdens historia inte har hittat några bevis för påverkan i form av regelbunden betning eller slåtter, visar 1731 års flora klara tecken på hävd. Jag bortser från den ringa tid då fåren betade på ön i början av 1900-talet. Som exempel på detta kan nämnas Plantag o media (Rödkämpe), Ranunculus repens (Revsmörblomma) och R .  bulbosus (Knölsmörblomma) (se fig 2.) vilka  inte  är  speciellt konkurrenskraftiga  utan hävd.

 

Fig  2. Exempel på indikatorarter för slåtter/beteshävd funna 1731. Plantago media(a), Ranunculus repens(b) och R. bulbosus (c).

Att det har förekommit hävd som senare har upphört visar 1989 års flora genom klara tecken på igenväxning. Detta visar förekomsten av Anthriscus sylvestris ( Hundkex),  Convallaria majalis (Liljekonvalj ), Hepatica nobilis (Blåsippa), Primula veris (Gullviva) mfl (se fig 3).

 

I tabell 1(bilaga) har jag bara tagit med arter som är typiska indikatorarter för svensk slåtter och betesmark (Ekstam, 1987).  Karaktärsarterna, de arter som det finns gott om på ön, i 1989 års flora är medtagna i tabellen.  Likaså de indikatorarter ur 1731 års flora, vilka inte återfanns 1989.

Lägg märke till t.ex. Filipendula ulmaria (Älgört), som trivs bäst på sedan länge ohävdad mark (markerad med nr 6 under “hävd”).  Att arten ökar efter ett upphörande av slåtter syns även på pilarna. Denna tendens gäller för de flesta arter från 1989. Motsatt förhållande visar 1731 års arter.  Ett bra exempel på detta är Trifolium pratense (Röd klöver), där nr 2 betyder att arter är starkt slåttergynnad.  Den klarar inte igenväxande mark (se pilarna).  Det tycks alltså som om 1731 års flora var påverkad av bete eller slåtter.

lndikatorarter för slåtter- och betesmark (Ekstam, 1987). Karaktärsarterna för 1989 har tagits med, liksom indikatorarterna som endast återfanns 1731

Vilken sorts hävd ön har varit utsatt för är oklar. Bevisligen skedde fårbete där under 1900-talets början, men då endast under en kortare tid vilket inte borde ha haft så stor effekt. Att Linne inte såg några djur på ön säger inte så mycket. Man släppte aldrig u t djuren i hagmark förrän slåttern var gjord, och den skedde förr efter midsommar, alltså efter Linnes besök. Dock visar 1731 års flora inte upp speciellt många rosettbladsväxter vilka är typiska för betade marker.

Att slåtter har förekommit verkar troligt. Förr tog man tillvara även sjögräs och gräs från dikeskanter, vägslänter och backar (Johansson et al., 1988). Slagen mark innehåller mer av högväxta arter som kan konkurrera om ljuset (Colinvaux, 1986).

Problemet med gumman i husen kvarstår: vad gjorde hon där? Om inte hon vaktade boskap, hade egna husdjur eller något trädgårdsland, vad levde hon då på? Troligen var hon en backstugesittare, eftersom hon tydligen ·bodde på ön. Där fanns ju till och med ett dass, och hon var där klockan 02.00 på natten!

Någon effekt av försurning är svår att se i materialet. Buffringsförmågan är förmodligen låg i jorden. (SGU kommer vid årsskiftet 89/90 ut med en jordartskarta för området.) Men ofta brukar lövskog i sig verka buffrande. Ökad förekomst av surt regn kan jag därför inte påvisa. Om kraftig påverkan av surt regn hade funnits borde det dock visat sig på något sätt. Dessutom visar den rikliga mängden av lavar att ön befinner sig i en relativt ren luftmiljö.

Att ön idag utsätts för ett större kvävenedfall än tidigare tror jag mig kunna se genom växterna. Jämfört med Linnes tid finns det idag fler kväveälskande arter såsom Anthriscus sylvaticum (Hundkex),  Rubus ideus( Hallon),  Epilobium ang ustifolium (Rallarros) och Dactylis glomerata( Hundäxing ). Dessutom kan Ekolns vatten visa tecken på gödning 1989, genom förekomsten av Glyceria maxima (Jättegröe). I år har man också kunnat läsa i Uppsala Nya Tidning om kraftig ökning av Elodea (Vattenpest). Än en gång är årsmånen visserligen viktig, men gödslingseffekten kan man inte bortse från. För detta talar även att Littorelauniflora (Strandpryl) har försvunnit från ön. Den trivs inte alls vid näringsrika vatten.

Igenväxning är idag ett stort problem. Det öppna landskapet försvinner, och blir istället mörkt och trist. Av detta följer också en artutarmning som visserligen förenklar floristikkurser, men gör dem desto tråkigare. Mitt arbete har visat en växtekologs möjlighet att följa upp vad som händer i dessa marker. Utan dessa kunskaper hade jag aldrig fått reda på Koffsans historia som alla tycks ha glömt bort.

REFERENSER

Colinvaux, P. : Ecology. John Wiley & Sons, Inc. New York, 1986.

Ekstam, U. 1987: Kär/växter som indikatorer i svenska slåtter och betesmarker.

Fitter et al. : Bonniers flora   i färg . Albert Bonniers förlag. 1983. Gertz, 0.: Caroli Linnaei Flora Kofsöensis 1731. 1919.

Gullander, B. : Linne och Uppsala: glimta r från tid av kamp och framgångar. Stockholm, 1978.

Grime et al. : Comparative plant ecology.    1989.

Johansson et al. : Gräna by-minnen och människor. Löjdquist tryckeri AB, Tierp, 1988.

Krok TOBN & Almquist, S. : Svensk flora, Esselte Herzogs, Uppsala, 1986.

Laga skifte Nr. 59, Gräna by, Dalby socken, åren 1856-1866.

Lid, J.: Den norska och svenska flora n.A.s Nationaltrykkeriet & Forlagsbokbinderiet, Oslo, 1963.

Storskifte å Gräna by, Dalby socken, år 1773.

Svenska Linnesällskapet: Linne  minnen  i Uppsala.             Wikströms Tryckeri AB, Uppsala, 1982.

TACK

Jag vill rikta ett stort tack till Sune och Elny Mårtensson som var vänliga att låna ut en roddbåt till mig.

J.S

Appendix

Tabell 1 samt Tabell över arter funna är 1731 och 1989. Frekvensen visar utbredning kvantitativt finns i denna länk

6_2_FloraKofsöensis_tabell

 

Tegelbruket i Västeråker

(Björks tegelbruk)

Mot slutet av 1200-talet började man använda tegel som byggmaterial i Sverige. Teglet hade introducerats av de klosterordnar som etablerade sig i Sverige vid den tiden. I synnerhet i Uppland blev tegeltillverkningen mycket utbredd eftersom landskapet är rikt på årsvarvig ishavslera (glaciallera) som är mycket lämplig för tegeltillverkning. Fram till mitten av 1800-talet förändrades inte tillverkningstekniken särskilt mycket.

På grund av dåliga transportmöjligheter hade varje socken sitt eget tegelbruk som för det mesta inte hade någon regelbunden produktion, utan endast användes då det fanns någon i trakten som behövde tegel. Vid sådana tillfällen hjälptes bönderna i socknen åt att tillverka tegel, liksom man hjälptes åt med t.ex skogsbruket. Man hade inga industribyggnader utan teglet brändes i stenugnar som var delvis nedgrävda i marken. Leran tog man från väldränerade marker för att f en så torr lera som möjligt. För att inte förstöra användbar åkermark grävde man ofta väldigt djupa gropar. När lerbrytningen upphörde använde man många sådana gropar till soptippar.

I och med industrialiseringen i mitten av 1800-talet kom en ny teknik för tegeltillverkning. Med de nya kommunikationerna, till sjöss ångbåtar och på land järnvägar, anlades en mängd moderna tegelbruk runt om i Uppland, framför allt runt Mälaren. Dessa bruk konkurrerade ut de gamla sockenbruken som således försvann vid den tiden. De stora tegelbruken levde fram till början av 1970-talet då import av utländskt tegel blev mer lönsam. Dessutom ersattes tegel i stor utsträckning av betong som byggmaterial. Endast de tegelbruk som tidigt såg till att modernisera utrustningen överlevde. I Uppland ·finns idag bara två bruk kvar; Vittinge tegelbruk som tillverkar taktegel och Haga tegelbruk, söder om Enköping, som tillverkar fasadtegel.

Historien om tegelbruket i Björk är väldigt dåligt dokumenterad. Bruket finns omnämnt i Birger Johanssons bok “Inom Västeråker-Dalby sockengrindar” utgiven år 1991. Där framgår att man vid detta bruk tillverkade både taktegel och murtegel samt att man på teglet stämplade “V-åker”. Enligt säkra källor på orten var teglet som tillverkades vid bruket gult till färgen. Detta beror på att leran är kalkrik, vilket är ·mycket vanligt i Uppland.

Den första dokumenterade tegelbränningen i Västeråker gjordes då fru Ramborg på Wik lät bygga Västeråkers kyrka omkring år 1330. Kyrkan är byggd med ytterväggar av gråsten och innerväggar av tegel. Det åtgick stora mängder tegel vid kyrkobygget och därför måste det ha .funnits ett tegelbruk i Västeråker vid den tiden. Eftersom ingen annan plats för tegelbränning i socknen är känd är det rimligt att teglet kom från bruket i Björk. Bruket var sedan förmodligen igång till och från fram till mitten av 1800-talet.

År 1865 öppnade ett för dåtiden modernt tegelbruk i Örsundsbro, som då var centrum ångbåtstrafiken på Mälaren. Då blev Västeråkers tegelbruk i Björk, liksom alla andra sockenbruk i  trakten överflödigt och lades ner. Dess lertäkter lades igen så sent som i slutet av 1950-talet och marken är numera åker. En liten lergrop finns dock kvar fylld med skrot. Nere vid stranden finns två gropar där brännugnarna lär ha stått samt en större stengrund, troligen efter torkladan.

(Uppgifterna  sammanställda av Gustaf Andersson för Björks Byalags rundvandring lördag 24 juli 1999)