Kyrkan och trollet
En folksägen. JA Kiellman – Göransson. Svenska lynnen och småäventyr
I Uppland i Balingsta socken ligger Kumlaberg, omgivet av en skog vars vildhet är ovanlig i det odlade slättlandet. En väldig rullstensflod stryker fram genom trakten och synes liksom dämd av detta så kallade berg, som egentligen är ett sådant utan ett ofantligt kummel. Hur detta bildats, därom är det olika åsikter. En naturforskare skulle inte påstå att, när vid något forntida jordskalv rullstensfloden vältade fram, hindrades han i sitt dånande lopp av den lilla jordfasta klippa som utgör bergets ena sida och därom uppkom bergets ena sida. En skald skulle i det på varandra staplade stenblocken älska att föreställa sig ett gravkummel av jättehänder upprest över en fornvärldens jätte. Men bland folket i trakten, går en sägen om troll, vilket jag vill förtälja. I de stora mörka hålor som överallt gapa mellan stenblocken, skuggade av dystra granar, tro de att ännu skatter ligga gömda. Modiga män har försökt tränga in i dem och bemäktiga dem men återvänt, bleka och blodbestänkta.
Så lyder sägnen:
För långliga tider sedan, före syndafloden, stod där berget nu är en stor borg vari en mäktig trolldrott bodde. Borgen var byggd av de mäktiga stenar som nu ligger ordentligt uppstaplade på varandra. I trolldrottens lyckliga dagar lyfte de sig, sinnrikt ordnade, i djärva valvbågar och torn, men inne var väggarna klädda med guldplåtar. Ute var taket belagt med silvertegel, som glänste så starkt om dagen att ingen kunde se därpå utan att bländas, men om natten lyste det som månsken så att trolldrotten hade lätt att hitta hem när han om aftonen när han återvände från sin jakt i de stora skogarna runtomkring.
Och trolldrotten var ung och fager så som en sommardag då nyponblommorna öppna sig i solen. Allt vad han företog sig lyckades, ingen fågel i luften var säker för hans pilar, ingen älg kunde undkomma den snabba skidlöparen och ingen björn stå för slaget av hans stenyxa. Ur bergen bröt han guld och silver, en mästare var han i att hamra allehanda konstiga ting därav.
Men trolldrotten längtade efter en maka. Ej en gång ett troll kan trivas att gånga som en ungkarl, att spela som en ensam skvaltorre på toppen av en tall. Och trolldrotten friade som vanligt var vid den tiden, han anföll sin utkorades fader i en borg, brände borgen, dödade den gamla och hans trälar, tog alla hans skatter, samt den yppersta bland dessa, dottern med ögon av levande safir och lockar av flytande guld. Och den rövade bruden var nöjd med sin brudgum, ty han var mäktig, rik och skön, hon själv ville gifta sig.
Till bröllopsgåva gav trolldrotten henne en spinnrock av rent guld besatt med ädla stenar, eldslågor som aldrig slockna. Denna spinnrock hade han själv smitt vid heliga sånger vilka han lärt av sin moder som varit den visaste bland trollkvinnor.
Trolldrotten gjorde ett bröllop vars like aldrig varit i nordanlanden före syndafloden. Och när trolldrotten betraktade all den härlighet som omgav honom, sin glänsande borg, sina högar av guld, sina oövervinnliga kämpar och sin undersköna brud var han stolt i hågen. Vid det han höjde dryckesbägaren en glimmande karbunkel, för att dricka gäster till, sade han i sitt högmod:
”Vilken är mäktigare än jag? Ingen varken under jorden, eller på jorden eller ovan skyn”. Men knappt hade han sagt dessa ord, förrän jorden darrade av ett tordön, blixtar gick som vågor i luften, stormens jättar blåste till strids i sina kopparhorn och syndaflodens skyhöga vågor vältade fram kullastörtandet trolldrotsens borg och dränkte allt hans folk. Blott han själv och hans brud räddades under ett valv för han skulle lära sig att erkänna det att en mäktigare fanns än han ovan skyn. Och trolldrotsen levde i många hundrade år, döljande sig med sin maka och sitt guld i hålorna under kumlaborg; så heta nu de dystra lämningarna av hans förut så prunkande borg.
I början av trettonhundratalet reste sig vid en stor vik i Mälaren ett mäktigt slott som hette Wik hus. Det står där än idag i ålderdomligt majestät och heter ännu Wiks hus. Då härskade en högboren och storsinnad fru, Ramborg, dotter till lagmannen över Uppland, Israel. Även nuförtiden härskar på Wik en storättad och högsinnad greve. Ramborg ville bygga en kyrka åt sina undersåtar, men det fattades pengar och hon ville inte betunga sitt folk. Länge grubblade hon men förgäves hur hon skulle utföra denna sin fromma avsikt. Slutligen sade en av hennes tjänare, en modig och klok man: jag vet i Kumlaberg sitter trollet än och ruvar på sina skatter, han hatar Gud och därför är det rätt att ta ifrån honom detta guld som han inte behöver, för att bygga ett Herrens hus. Ramborg svarade och sa: ”detta är klokt och rätt talat”.
Åtföljd av sina tjänare och vägledd av den kloke mannen, red hon genom skog och kärr, uppfyllda med vatten, sedan syndafloden och anlände till berget. Det var en söndagsförmiddag ty den kloke mannen visste att trollen alltid sov under gudstjänsten och inte vaknade förrän prästen säger Amen.
Emot Ramborg och hennes folk gapade den svarta hålan, ingången till trollens boning men ingen annan än den kloke mannen vågade träda in.
Innan han gick in läste han sju Fader Vår och Ramborg bestänkte hans panna, bröst och händer med vigvatten.
Han gjorde sedan korstecknet och efter en kort sund kom han ut med en mansbörda av guld och silver. Åter gick han in och återvände lika lyckligt. Hur mycket Ramborg än hade fått ville hon ha mera för på guld och silver blir människan aldrig mätt. Om hon fick himlens alla stjärnor, solen och månen, utom blott en enda liten, så ville hon även ha denna. Ramborg frågade därför ”finns det inte mera?” ”Jo” svarade tjänaren, ”en spinnrock av guld besatt med ädla stenar, eldslågor som aldrig slockna, men trollkvinnan sitter slumrande och lutar sig mot den och jag är rädd att prästen säger Amen”. Ramborg bad ändå att tjänare skulle gå in för tredje gången för spinnrocken av guld ville hon gärna ha och sedan spinna silke till altarduk. Tjänaren nekade. Men nu var det så att bland Ramborg hovtärnor fanns det en vacker flicka av adlig ätt och Ramborg visste att tjänaren i hemlighet älskade henne och älskades tillbaka men hopplöst för tjänaren var av bonde blod. Därför sa Ramborg: ”Tappre man, du har kämpat i många strider för vårt hus, kämpa även ut denna och du skall bli slagen till riddare så kan du vinna denna kvinna som du med ditt stolta hjärta tänker. Tjänaren svarade: jag går strax. I detsamma såg han att solen stod högt på himlen och bleknade som en människa som ligger på sin dödsbädd. Men Ramborg uppmuntrade honom, band ett starkt rep om hans ben och lovade att han skulle bli utdragen när han ryckte i repet. Han läste på nytt nio Fader Vår och Ramborg tvättade hans panna, bröst och händer med heligt vigvatten. Men i sin iver glömde han att göra det allraheligaste bland tecken, korstecknet. Och han gick in men när han skulle ta spinnrocken besatt med ädelstenar, eldslågor som aldrig slockna sa prästen i kyrkan sitt Amen och trollen vaknade strax. Utanför bergshålan kände Ramborg och hennes folk en häftig ryckning i repet och de drog med förenade krafter till dess att repet följdes av ett benrangel. Så snabba är trollen att äta kristet kött.
Men sorgsen i hågen över den trogne tjänaren, skyndade Ramborg hem med sitt fångna guld och silver men för detta byggde hon sedan Västeråkers kyrka, som står där ännu i dag, efter femhundra år lika stark som när den var nybyggd, stenarna har vuxit samman till en enda stor sten och de predikar nu om Guds kyrkas varaktighet.
Över den trogna tjänaren lät Ramborg varje år läsa en själamässa, själv bar hon tagelskjorta ända till sin död därför att hon var orsak till hans död. Men hon var övertygad att han efter sin död kommit till kärlekens Gud eftersom han offrat sitt liv för sin Gud och för sin kärlek. Den unga kvinnan som i hemlighet älskade den tappre tjänaren grät bort sitt liv på få dagar och blev begraven vid sin älskades sida.
Men trollet blev mycket vred däröver att en kristen kyrka uppbyggdes för dess eget guld, det fattade därför det översta blocket på Kumlaberg, och slungade det mot kyrkbyggnaden, men blocket hann inte fram utan föll ned halvvägs, och ligger ännu kvar hotande att falla över dem, som från Västeråkers resa till Balingsta kyrka. Men ännu har det inte fallit. Men Ramborg blev död och begraven i Västeråkers kyrka. Där synes ännu hennes minnesvård.
Trollen kunde inte trivas längre i trakten på grund av den nya kyrkan. Alla människor i bygden hade blivit så fromma och gudfruktiga att de ville bli av med trollen för alltid. Trollen drogs sig närmare Stockholm. De har kanske flyttat in i den stora staden. För hundra år sedan kom en Balingstabonde under Wik från Stockholm. Han återvände till hemmet och hade gjort dåliga affärer. Han såg upp och bredvid vagnen stod en svart man vars ögon lyste som eldklot.
“Hör” sade mannen, “lever Västeråkerspinglorna ännu?”
Så föraktligt yttrade han sig om Västeråkers vackra klockor, vilka klinga så skönt av det inblandade silvret från trolldrottens slott.
”Jo, så gör di” svarade bonden.
“Vill du göra mig en tjänst, så skall jag ge dig trettio silverpenningar’? ”
“Ja men lät höra .”
“Se här tag denna ask. och far till Julottan i Västeråkers kyrka; när du kommer väl in och sitter i bänken, så öppna asken. Här har du trettio silverpenningar, vill du?”
“Jag lovar att riktigt öppna asken.”
“I kyrkan”
“Ja, i julottan”
”Vare sagt, farväl”
Och den svarte försvann. Balingstabonden behövde inte mana på sina hästar, de sprang, som om det haglat pisksnärtar. ”Trettio silverpenningar, – tänkte bonden, – det fick Judas också: men jag heter inte Judas, utan jag har ett kristet namn och heter Erik Andersson. Vi får väl se. Penningarna är väl goda att ha i dessa svåra tider”.
Julottan kom men Erik Andersson for inte till Västeråkers kyrka utan begav sig upp på ett berg i Västeråkers socken.
Där öppnade han asken och skyndade sig hastigt undan då en stor eldslåga for upp ur asken och brände upp all skogen runtomkring. Därför finns det ingen skog i Västeråkers socken.
Kort tid därefter for Erik Andersson till Stockholm. På hemvägen träffade han ånyo den svarte mannen om natten.
“Du höll icke ord” röt trollet, just Kumlabergets gamla troll.
“Jag höll ord” genmälte bonden lugnt; “jag öppnade asken i Julottan.”
“Men icke i kyrkan?” skrek den svarte och dess ögon glänste som kol under smedens bälg.
“Jo i kyrkan, ty hela jorden är Guds kyrka.”
Då sträckte trollet ut sin hand och fingrarna lyste som glödgat järn, och han ville gripa efter bondens hjärta, men vid det han högg därefter, gick hans hand tvärt av, ty bonden hade i handen en bibel, som han köpt i Stockholm.
Tjutande försvann trollet i skogen, skakande sin avbrutna hand så att gnistorna stänkte, det har efter detta aldrig låtit höra av sig. Så ungefär har den gamle minnesgoda Jon Ersson i Tuna skog för mig berättat efter folkets sägen. Ljuger han så ljuger jag.
Dalby från 1690 till 1892 beskrivet av Joel Hansson
Denna intressanta berättelse hittar du på dokument i dokument nedan