John Larsson berättar

1934 bildades en bygdegårdsförening, där jag så småningom blev kassör. Vi lyckades få ihop ganska mångsa andelar i bygden, men det var på 25 kr och vi fick in en här och en där, så det blev inte så mycket.

JUF hade en ganska bra kassa och tog många andelar. Däremot hade nykterhetslogen och den SLU-avdelning som senare bildades egentligen inga pengar att bidra med.

Vi fick ett kommunalt anslag på 1.000 kr., men endast mot löfte om att inte anorda offentliga danstillställningar i bygdegården. Det var ju de som skulle dra in pengar till verksamheten. Därför hade vi många hårda duster med de kommunala beslutsfattarna om detta och till slut fick vi igemon löftet att få anordna fyra offentliga danser per år. Men det fanns många, även inom JUF, som ansåg det hela omoraliskt för föreningen att syssla med dans.

I slutändan fick vi ochså ett lån i Gunnarps Sparbank och så byggde vi billigt. Mycket av arbetet gjordes ideellt och i etapper. Till en början la vi bara spåntak och det blev inte målat på ett par år. Vi fick installerat elektriska ledningar men hade ingen ström. Vi vänatade liksom alla i Gällared på att Skogsforsen skulle bli utbyggd. Nu lyckades vi ändå få tag i en gammal fotogenmotor, som vi monterade upp i källaren. Den drog en generator, som gav tillräckligt med elektricitet för att lysa upp lokalen. Den hade vi länge.

Jag glömmer aldrig när agronom Svedberg på Katrineberg var i bygdegården och höll ett föredrag på en skördefest. Han kände natruligtvis inte till hur vi hade löst belysningsproblemet i lokalen. I sitt föredrag blev han mycket fosterländsk och högtravande, lovordade Sverige och dess rikedommar bl. a. de mäktiga vattenfall som gav den elektricitet som lyste upp våra lampor. Men nere i källaren stod ”Tollsbon” vid den gamle bilmotorn och körde generatorn. Varje gång remskivans skarv gick över generatorns hjul blinkade det i våra lampor. Vi skrattade i smyg efter Svedbergs föredrag.

Det hade varit besvärligt att få en tomt. De som hade mark i Gällareds by ville inte släppa till en tomt åt något så ogudaktigt som en bygdegård. Men vi var energiska och till slut fick vi köpa en av Åstrand.
I första hand var det JUF som fick nytta av bygdegården.

Det var ju JUF som satsat hårdast. Många tyckte nog att JUF bestämde lite för mycket. SLU och logen kunde inte betala sina andelar och då krävdes att de skulle betala högre hyra när de hade möten. Av det blev det en del motsättningar. Men redan från början blev den använd av alla möjliga organisationer och även de enskilda. Där har hållits många födelsedagskalas i Gällareds bygdegård. Där var också biograf.

Filmerna visade vi med hjälp av elektricitet från den gamle bilmotorn!
Jag tror nästan man vågar påstå att bygdegården genom åren har varit en av de viktigaste sammanhållande faktorerna i Gällared. Åtminstone var vi övertygade om att  den skulle bli det, den där dagen vi invigde den 1937. Det var en glädjedag!

Källa: Gällareds Hembygdsbok. Gällared ”En kamp för Överlevnad”.