Till Riksförbundet
Gå till distrikt

Om och kring Östra Ny

På denna sida kan du läsa följande artiklar om du scrollar nedåt i texten:

Angående frikyrklig verksamhet i Östra Ny.

Måleri och målare under 1900-talet.

Liv-Grendier Sven Svensson Pil.

Omkring sekelskiftet.

Poststationsföreståndare Hilmer Peterson.

Berättelse om Lyngsjön på Vikbolandet.

Allt hämtat från bygdegårdens arkiv, Tingsborg.

 

Angående frikyrklig verksamhet i Ö. Ny.

 ====================================

År 1864 bildades Ö. Ny och Å Missionsförening.

Predikanten hette Karl Lövdal, och han tillhörde Evangeliska Fosterlandsstiftelsen.

Lövdals bror hade byggt affären i Brunnby, och där hölls möten på övre våningen.

1868 började Lövdal som kristendomslärare i skolan där hans fru var lärarinna.

År 1870 byggdes på frivillighetens väg Betanien som möteslokal. Huset var från början en våning, men 1888 byggdes en övervåning på.

I början av 1900-talet startades en rörelse i Stockholm, som kallades Bibeltrogna Vänner. Ö. Ny och Å Missionsförening anslöt sig till denna rörelse år 1911. Betanien kallades sedan Bibeltrogna Vänners Missionshus.

I Å socken bildades också en missionsförening. Den kallades Rings Missionsförsamling. Samma år byggdes missionshuset i Å. 1942 bytte den namn till Å Missionsförening. Den tillhörde Missionsförbundet.

Hur Sionförsamlingen i Ö. Ny bildades.

15 februari 1915 startade 11 ungdomar Brånnestads Kristliga Ungdomsförening. (Josef i Grevstad var en av dem. Han var då 14 år.) Inträdesavgiften var 35 öre, och varje medlem skulle sedan betala 35 öre i kvartalet. Med dessa medel skulle de kunna kalla evangelister, främst från Helgelseförbundet, att ha möten. Pengarna i kassan plus kollekter räckte även till för bidrag till soldathem och kinamission.

Varje lördagskväll samlades ungdomarna till bibelstudier och bön hos Gustavssons i Brånnestad. I början hölls offentliga möten en gång i kvartalet hos Alfred Johanssons. När det var besök av evangelister kunde det bli flera möten samma vecka.

Ungdomsföreningen samarbetade med Å Missionsförsamling. Varje sommar hölls ett större möte där, som kallades evangelistmöte. Då deltog flera talare. Vid ett sådant möte 12 augusti 1917 beslöts att man skulle servera kaffe. (men utan bröd och socker).

Något samarbete med Betaniens församling förekom inte. Det bekräftades av ett uttalande en predikant där skulle ha gjort om två kvinnliga evangelister, som gästade Ungdomsföreningen: ”Ska dom där till himlen, då vill inte jag komma dit”

Klyftan växte när troendes dop bör jade praktiseras i Ungdomsföreningen. Den första dopförrättningen var i sjön vid Ring 16 juni 1918. Då döptes Agnes och Alfred Johansson från Brånnestad. De var då omkring 50 år. Sista protokollet, som skrevs i Ungdomsföreningen, är daterat 23/2 1924. Föreningen kallades sedan Brånnestads Bönering. Protokoll skulle sedan föras närsärskilda frågor behandlades.

I början av 1900-talet bildades fria kristna församlingar med förebild i Bibelns apostlagärningar. I Norge verkade metodistpastorn T.B. Barrat, och han samarbetade med baptistpastorn Levi Petrus i Sverige.

Det var början till det som kom att kallas Pingströrelsen. Tanken att bilda en sådan församling växte hos Böneringen.

År 1931 byggdes Sionkapellet i Höckerstad. Den 14 juni samma år bildades Sionförsamlingen av 28 medlemmar. Vid årsskiftet 1931-1932 var medlemsantalet 39. Tio personer hade låtit döpa sig och en kommit med på flyttningsbetyg. Från församlingens början är verksamheten dokumenterad i månadsprotokoll och årsberättelser.

Den 13 februari 1990

Ragnar Stagnborg

 

MÅLERI OCH MÅLARE UNDER 1900-TALET.

Teknikens århundrade berörde även målaryrket.

Det är mycket nutidens målare är främmande för, som var naturligt hantverket i början av 1900 talet.

Det första målaren fick göra i ett nybyggt trähus var att spänna papp både i tak och på väggar.

Masonit och byggplattor fanns inte då. I rumstaken användes limfärg. Det var en blandning av krita och vatten med lim som bindemedel.

När plastfärgen kom användes den inte längre. Plasttapeter fanns ju inte, utan tapeterna var behandlade med limfärg, och de var mycket ömtåliga för det hemkokta tapetklistret. Marginalen på tapetrullens ena sida skulle klippas bort innan våderna lagades till.

En husägare hade gjort jobbet innan målaren kom, och det var ju bra. Men han hade även klippt till bårderna, och de låg som korkskruvar i en hög. Det var inte lätt att klistra dem utan att det blev klisterfläckar på rätsidan.

Då som nu skulle de grundmålade snickerierna spacklas. Färdigt spackel fanns inte att köpa. Att göra sådant som gick bra att bredspackla med var en konst. Målarmästarna hade sina knep.

Blomkvist i Spångkärr sa, att han var specialist på området. Han var också ett original av den gamla sorten. En gång sa han att här behöver bredspacklas. Han låg då bakom en gärdsgård (lindrigt nykter) och strök över trinnorna. Hans målarmössa var en studentmössa, som han hittat i en soptunna. Men det höll han tyst med. Som ”gammal student” ville han gärna låta de låtsade språkkunskaperna höras.

I en sommarvilla jobbade flera olika hantverkare, och även Blomkvist var där. Frun i huset var tyska, och nu skulle Blomkvist sättas på prov som tolk. Det gick mycket dåligt.

Han förklarade efteråt: ”I å mä att ja tappat tänderna så blir inte uttalet dä rätta.”

När målaren spacklat färdigt följde slipstrykningen. Man gned då i färgen med en pimpsten tills ytan var jämn. På lister och kälningar fick en pimpsten lagas till så den passade mot ytan. På förut målade ytor häftade en sådan slipstrykning ordentligt fast, om man slipade tillräckligt överallt. Med den saken blev det sämre när ackordsarbetet började.

Oljefärgerna fick man blanda själv och bryta till rätt nyans. Plastfärger och färgrullar kom först på 50-talet.

Faktum är att gamla tiders målning stoppade längre än nutidens. Särskilt på fönster. Målningen på övriga snickerier var särskilt hållbar, när de blev ådrade och fernissade.

Det hörde till yrket att kunna imitera olika träslag och marmor. Till ådringsfärgen användes skummjölk eller svagdricka.

Blomkvist ville helst ha pilsner. Men en flaska räckte inte långt. Om ådringen fernissades ibland, särskilt till jul, var den nästan outslitlig.

Den typen av målning blev omodern på 50 talet. Kanske var den för hållbar?

Färgerna förr ansågs även då giftiga. Inga skyddsanordningar förekom.

En vanlig vits var om man kunde säga vad likheten mellan en strut och en målare var. Jo, båda var vridna, fast målaren upptill.

En tulltjänsteman frågade en gång Blomkvist om det var sant att målare var vridna. Han svarade högtidligt: ”Det torde väl även jag bliva med tiden, men då ska jag söka in vid tullen.”.

Det finns mycket att berätta om originella målare, som det fanns många av. Känd även i ö. Ny var Målar-Nisse. Han vandrade omkring med ett knyte på axeln och sökte jobb.

Stål med sina söner var välbekanta. De rödfärgade och målade utvändigt. Men dem fick man inte kalla målare, ansåg Målar-Nisse.

3 april 1990

Ragnar Stagnborg

Arkivet Tingsborg

 

 

Liv-Grenadier

Sven Svensson Pil,

Vikbolands kompani.

Sven Svensson Pil var född den 3 maj 1786.

 

Den 2 november 1803, då han var 17 år och 6 månader antogs han vid Generalmönstring, han ingick i Vikbolands kompani.

 

I mars gifte han med Catharina Olofsdotter. Sven Pil var kneckt på Rusthållet 71 Restad i Tingstad socken.

 

Såsom framgår av hans dagbok, tog han ömt avsked från sina kära anhöriga, och ankom genom durschmarsch till Karlskrona den 14 september 1805.

 

De seglade sedan över sjön till Rugen.

 

Sedan döljer en intressant skildring av hans liv under fälttåget i Tyskland och Franska fångenskapen åren 1805 -1810.

 

Den 24 maj 1810,kom han hem till sin hustru och sina barn och fann vid god hälsa. Han skriver att han under de närmaste tre åren efter sin hemkomst, var jag ej rätt frisk, och hade inte förmågan att sköta mitt hus.

 

Sedermera flyttade Sven Svensson Pil till Östra Ny där han såsom före detta soldat dock ej i Östra Ny, men såsom bonde från starrmyra, avled den 13 december 1860 i en ålder vid döden, 74 år 7 månader och 10 dagar, han var då änkling.

 

 

 

 

DAGBOK

Under fälttåget i Tyskland och Franska Fångenskapen åren 1805, 1806, 1807, 1808, 1809 och 1810, då Commenderingen av Östgöta Liv-Grenadier-Regementet utgjorde 1200 man utom befäl.

 

I korthet författad av Sven f.d. Liv-Grenadier av Vikbolands Compani. Boende i Östra Ny socken.

 

Tryckt i Petrefta Boktryckeriet i Linköping 1837.

Arkivet Tingsborg

 

Enligt förut givna orders, 1805 d. 8 september tog jag ett ömt avsked från mina kära anhöriga och ankom genom durschmarsch till Carlskrona den 14. Seglade sedan över sjön till Rugen. Landsteg vid Perth 0.26 och ankom till Stralsund d. 27 som var huvudstaden i Pommern vilket lydde Sverige. Där blev allehanda anstalter vidtagna att väl befästa platsen.

 

November d. 7 begyntes tåg-marschen genom Mecklenburg till Hannover dit vi kommo den 19, få dagar förut voro Fransoserna hem-marscherade, och avancerade vi av ann uti detta land och avvaktade fienden dageligen, ty det var sträng postering i början. Grenadiers-mössan togs bort, som eljest alltid skulle hänga på ryggen under marsch för att desto bättre kunna förvara den. Vita bandet på hatten blev avtaget, kordong och tagelliggare i stället.

 

1806 april d.3 kommo vi till svenska Pommern vid Trippser. Där var då hela Svenska armén församlad, då vår Konung tackade Gud för det vi åter trädde på egen jord som våra förfäder med blod förvärvat. Den 10 tågade vi till Stralsund och sedan till våra vanliga göromål.

 

Maj månad: Sedan blev 200 man, utan befäl, av vårt regemente commenderade till sjöss på kanonslupar och andra småskepp, varibland jag var en, och d. 12 flackade vi från Stralsund, ifrån den ifrån den ena ön till den andra och tältade på öar när och där, stannade slutligen gent imot Pinemünde skans som lydde till Preussen.

 

Juni månad d.25,26 blevo vi commenderade bägge nätterna på kanonsluparne med lunta i brand, ty den betydlige timmerflottan, från Carlskrona, som skulle till Stralsund, blev hindrad av Preussiska Fästningen.

 

Sista natten fick den passera fritt, utan att vi lossade flott. Juli månad d, 30 blevo vi avlösta utav Södermanlands Regemente marscherade landsvägen och kommo åter den l a augusti in till Stralsund. Där hade vi redan fått blå pantalonger efter beslutet av då varande Riksdag l staden Greifswald. Enligt ordres marscherade in i staden d. 6 för att vara närmare till hands under Kröningsdagen.

 

September d. 6 från Stralsund för andra resan till Hannover i tåg-marsch och marscherade där av och ann.

 

Oktober: Då vi vara i staden Lauenburg, hörde vi sägas av innevånarne, att Franska Armén var under marsch att driva oss från denna ort.

 

November: – Dit kommo Preussare som rymt undan för Franska Armén och sökte undanflyckt, dessa talade med oss och sade, ”Ni blir snart rov för Fransoserna” Den 2 marscherade oss vi därifrån och kommo d. 3 till staden Lübeck. Där ville ej innevånarna släppa oss in, varföre alla våra timmermänner, Commenderades fram till tullen. Hela vår styrka utgjorde då, Vårt Regemente, Smålands Dragoner, och en del av Cardells ridande Artilleri. Den 5 stega vi ombord att passera älven vid Lübeck åt Travemünde, men som ingen vind var skulle vi varpa oss fram. Sjöfolket som skulle styra skeppet rymde. Jag både blyges och ryser för att omnämna denna fångenskap, hela andra bataljon blev på ett ställe stående lika som en skrämd fårskock. Detta var ungefär en Tysk mil från Lübeck.

 

Den 6 hörde vi skjutas och en del av den retirerande Preussiska Armén var på ena sidan av älven. Den 7 om morgonen voro Fransosernas placerade uppå en backe med 2:ne kanoner. De voro Uppställda i en liten däld att ingenting utav dem syntes mer än bara deras huvuden. De lossade några få stycke-skott i tacklingen på våra skepp, och på det skeppet var jag, voro några få utav manskapet oppe med befälet på däck, annars voro de mesta under däck och luckan tillsluten om oss att vi ej skulle slippa opp: Men vi stötte undan luckan och kommo opp som ett rep. Då bad vår Kapten oss att vi ej skulle göra något motstånd, och som vi även själva sågo ej vara värdt varför genast hissades vit flagg, och snart upphörde skotten.

 

Genast kom en Fransk Officer ombord, för att uppteckna huru mycket folk där var och gav tillika befallning att lämna alla våra vapen och landstiga. Vi gingo då åter till Lübeck. Då vi kommo nära staden sågo vi ett fält fullt med döds-skjutne såväl hästar som folk lågo där med sin beväpning, emedan man ej hade hunnit gjort platsen ren eftersista affären.

 

När vi kommo in på Stadstorget slogs till plundring på oss. Då togos våra kapprockar av oss, helst dem fienden tyckte vara bra. Somliga fingo hava i behåll sina rockar eller fingo andra i stället. Jag blev alldeles utan och mistade både flaskan och ränseln, vid den stora plundringen. Sedan blevo vi införda nordost om torget. Vi visste ej att för bataljon var fången förren då, och buros alla av densamma blesserade in i sakristian.

 

4:e Companiet av första bataljon marscherade direkt landsvägen-vägen från Lübeck ned till Travemünde för att därifrån komma på sjön, som de ock gjorde och kommo lyckligen till Stralsund. Andra dagen därefter fick varje man en skiva bröd. Sedan blevo vi flyttade i en annan kyrka söder därifrån. I närmaste trakten från Lubeck var mesta delen av innevånarnas boskap borttagen och tillika hörde vi innevånarnes klagorop över sitt öde, Kyrkor voro mest våra natthärbärgen. Sedan vi blevo fångne klingade alla dagar i våra öron, att vi skulle bara vara villige att gå beskedligt med ett stycke väg eller några mil, så skulle vi sedan få en present och få gå hem igen, efter vi intet motstånd gjort. Detta narrade många, som väl eljest sökt någon undanflyckt: ett vill jag råda, dock vi böra bedje Gud allsmäktig bevara både oss och våra efterkommande att bliva fångna – men om så ändå skulle hända – medan i äre fångne sök undanflyckt om möjligt är, men se eder visligen före, att fångar äro fångar, och fäderneslandet är kärast och huldast.

 

Den 27 komma vi till Spandau, där fingo vi ligga under bar himmel om natten, tillika stormregnade det på oss. Älven på ena sidan vakten på andra sidan; det blev sjukdom, förkylning. Jag krankade med tills vi kom till Leipzig, den 3 december. Där kom jag med flera in på sjukhuset. Jag trodde då att döden skulle rycka mig från allt elände. Den 23 avgingo vi därifrån. När ingen möjlighet var att kunna gå måste jag med flera in på sjukhusen och det var växelvis.

 

Vi passerade Rhenströmmen från Frankfurt till Mainz d, 24 Januari 1807.

Den 13 Februari till Donckern, där vi komma att bliva. De som ej sjuknade under vägen kommo till Donckerern den 6 Januari. Under denna tiden låg jag så sönder min kropp på de kalla och hårda stengolven och i synnerhet när krafterna voro borta. Vid Donckern bekommo vi halm en gång i månaden att ligga på. När ombytet skedde med halmen var den gamla som fin hackelse. Sedan jag fick några penningar från·Sverige och jag kom mig något före, gjorde jag små barnvagnar. En del av mina kamrater gjorde fåglar av träd, allt för att underhålla sig med, ty en liten förtjänst var bättre än vara alldeles sysslolösa. Men som trädvirket var dyrt måste jag övergiva mitt vagnarbete och sökte mig arbete på landet varest jag kom överens med en bonde att vara hos honom, Jag fant mig mycket bra hos·honom, ty där fick jag något·kläder att skyla mig med hel mitt husbondfolk icke tålte några osnygga eller trasiga. Hade jag fått varit hos denna bonde, Sehra Paren, hade jag ej vetat om att vara fången; Fransoserna hade en, besynnerlig art med fin renhet ehuru deras kläder voro simpla. De voro icke högmodiga, intet begivna på dryckenskap; kvicka och lätta t sitt väsende.

 

De plöjde åker, harvade ned sin sådda säd som vi. Under hetaste sommartiden hade de sina kreatur inne från kl. 9 till kl. 3 eftermiddagen och ifrån samma tid om natten. De hade vallhjon inom byen för får och svin; en för boskapen, ty de hade ingen stängsel omkring sina ägor, bara omkring sina trädgårdar; Vallhjonet hade hundar, som vaktade kreaturen; varje hund hade sin plats och avvaktade vallhjonets befallning.

 

Där kom bud till mig att vi skulle få gå hem vilket lockade mig från denna bonde.

 

Oktober d. 14 till Staden Joinville. November d. 8 ti Staden Koncourt. 1808 d. l Januari bekommo vi filtar, 2 man om varje filt. I dessa 3;ne städer hade vi boningsrum i kaserner; Februari d. 2 från Koncourt och kommo d.6 till en by vid namn Bellecourt; där bodde vi i baracker för att sedermera arbeta i Canal-Napolion, som gick under jorden: och under Bellecourts by; till och med kyrkan stod över Canalen.

 

Canalens materialer bestodo av krita och flintsten, som voro sammangyttrade till en fast sammanbindning, Å ömse sidor av canalen murades med tegelsten; längden på denna canal var nära en halv mil, inuti ungefär 12 alnar bred; en bana var inrättad på ömse sidor för hästar att gå på, vilka skulle draga fram fartygen. Ovantill var den välvd liksom en nymodig kyrka. Under arbetet nyttjades lyse eller lampa så dag som natt, 52 hyttor förutan, hjälphyttor i mellan, voro uppförda för att uppdraga denna sten. I början fingo vi arbeta i den öppna men sedan alltjämt i den betäckta canalen, den ena veckan arbetade vi om nätterna och den andra om dagarna och ombyttes kl. 6 om morgonen och kl. 6 om aftonen. Sista året måste vi även arbeta om söndagarna, då blev avlösning kl.12 på söndagen, så att som arbetade under förledne veckan om nätterna måste hålla i till söndagsmiddagen, och de för nästa veckan begynna söndagsmiddagen och hålla i till kl.6 måndagsmorgonen veckan därpå och så vidare. Under hela tiden vi vara där, voro vi alltid skilda från vårt. Överbefäl; men våra underbefäl och våra underofficerare hade vi alltid med oss. Lika som en hustru med sin man, åt varje underofficer som gynnades med att få komma med till Canalen utsågs ett schaktlag, som fordrade emellan 20 och 30 man för arbetet, och varje karl, som arbetade, bekom l sols som är 1 skilling banco och lika mycket för varje dag. Under den tiden vi själva fingo uppbära våra dagspenningar av Fransoserna, så länge fingo vi redligt ut vad vi skulle hava i dagtraktamente nämligen 3 sols, 1 ½ mark bröd om dagen. Under hela tiden jag var där, bekom jag 2 par skor, 2 skjortor, 2 linstöfletter, 2 par byxor och en mössa av ylle eller liknande vitt boy, samt en grå tröja.

 

Innevånarna voro mot oss beskedliga, utan klander fingo vi gå in i deras kyrkor, ända fram till koret där prästen satt och de bjödo oss bröd med, ty de gingo omkring kyrkan med bröd, som voro skurna som tärningar, vilka de hade i en liten korg. Fransoserna togo flera brödbitar och gömde med sig hem, att giva dem som hemma voro, De sorgbundna kvinnorna stodo under gudstjänsten bak i kyrkan på sina knän, med ett svart täckelse över huvudet och ned över kroppen.

 

Gudstjänsten förrättades vid flera tillfällen av klockaren eller fångarna. Cristi födelsedag, eller er Juledag, begyntes gudstjänsten kl.12 om natten och varade nära 2 timmar, sedan gingo de hem, ty de hade en kyrka i varje by, och innan dager blev voro de åter i kyrkan. Under Brudvigseln hade prästen ett grant band hängande över nacken och räckande nära mot knänen. Efter litet läsande tog han vänstra bandet lade det över brudgummens huvud, sedan det högra och lade det på brudens huvud. Sedermera lästes. Klockaren besökte alla hus som vara under hans krets med bröd och stänkelse-vatten, lika som i kyrkan. Så snart de fingo sådant vatten, lika som när de gingo in i kyrkan, vi1ket fanns i en funt av sten, doppade alla Fransoserna sitt pekfinger i detta vig-vatten och med samma finger fuktade de sig fram i pannan och beströko sina bröstvårtor och ett stycke ned på magen under det de sade dessa orden:” au nome du Pere & de Saint: Esprit ainsi soit-il” Det är i namn Faderns och Sons och den Helige Andes,Amen.

 

Samma tempo gjordes när de läste till och från bords. Klockaren blev ej olönt när han gjorde besök hos sina sockenbor. De fattiga som bådo om bröd fingo ej gå in utan särdeles tillåtelse, med en korg på ryggen, där i lade man en skiva bröd efter råd och lägenhet. Deras brödkakor voro stora.

 

På flera ställen utmed vägarna, i synnerhet vid korsvägar var en stolpe nedsatt med Jungfru Marie med Frälsaren på armen. Där föllo förbivandrande ned på sina knän med hjärtat till Gud, och med bön till den rätta Maria, att hon skulle bedja Gud för dem, ty de höllo sig ovärdiga att bedja Gud själva. Vid flera tillfällen hade de vid Donckern en Skiltfana som en bar, folk med skjutgevär medföljde fanan och mycket annat folk. Då de stannade föllo de på sina knän, ofta gjorde de det ute på marken och gjorde bön; sommartiden bådo om regn och tackade för regn. Vid Canalen var vårt andra lägerställe Pompefeu, det tredje Mackencourt. Canalen troddes bliva färdig om hösten 1809.

 

November den 24 kommo Ordres att vi skulle slippa träldomen, med glädje och fröjd sjöngo vi alla och marscherade därifrån i 3 kolonner, en dag mellan varje kolonn. Den 27 och 29 November.

 

Och december den 1 marscherade vi därifrån. Under vägen hördes som förut klagan att deras ynglingar inte fingo vara hemma.

 

1810 den 10 Januari kommo vi till Hamburg. Om morgonen var det flod att man kunde segla men om eftermiddagen var det ebb at skeppen stodo och lutade på sned i byen. Helst vattnet var alldeles utgånget och så fortfor det varje dag.

 

Den 14 komma till Wismar och voro där till mars den 10. Och den 14 kom vi till Stralsund. Under det jag med de andra kamraterna skulle förtjäna penningar med att hjälpa Danskarna lassta in kanoner på skepp som skulle åt Danmark, fick jag en betydlig stöt på benet, så jag blev sängliggande och kunde sedan en tid icke gå utan krycka. Jag måste stanna kvar 11 dagar efter de andra.

 

Maj den 24 kom jag hem till min hustru och mina barn och fann dem vid en god hälsa. Under 3 år efter min hemkomst var jag ej rätt frisk, ty efter benets läkning fick jag tredagarsfrossan så att jag hade ingen förmåga att sköta mitt hus.  Jag trodde att kanonstöten och det myckna kritvattnet jag drack i Canal-Napolion var orsaken till min bräcklighet.

 

Av Vikbolands Compani bortgingo 61 man bara 32 kommo igen. Jag får bedja den gode läsaren ej illa upptaga min journal. Att uppteckna för varje dag, ort och ställe, som står i min resebok vore allt för vidlyftigt.  Därföre får jag nämligen bedja de bättre lärde ej strängt bedöma mina enfaldiga berättelser. De kunna väl roa de olärde och till vilkas nöje de äro de äro författade.

 

Sanning råder emellertid i allt vad jag nedskrivit.

Sven Pil f.d Liv-Grenadier av Vikbolands Compani.

 

………………………

 

Omkring Sekelskiftet

Litet Minnen och anteckningar av Hilmer Peterson

Jag har här gjort några enkla anteckningar, från hemsocknen Östra Ny, sådan jag minns den från mina barndoms- och ungdomsår.

1890-talet blir begynnelsepunkten.

Som sig bör, vill jag börja med skolan. Skolan var inrymd i nuvarande lärarbostaden.

Där fanns ju svarta tavlan kateder samt kartor. Väggarna var prydda med bibliska tavlor från gamla testamentet, samt planscher över människokroppen m.m.

Skolpulpeterna var långbord med lådor, samt runda hål för bläckkornen. Bänkarna var vanliga långbänkar. Griffeltavlorna användes huvudsakligen vid räkning men även vid skrivning, av de yngsta klasserna. Varannandagsläsning förekom.

Första och andra klass s.k. småskolan, varannan dag samt storskolan 3-6 klass de övriga dagarna. Lektionerna började kl. 9 f.m. samt pågick till kl. 12 middagen, med uppehåll med ett par raster.

De flesta barnen, tog då fram sina matsäckskorgar innehållande ett par grova smörgåsar, ett par stekta fläskskivor och i lyckligaste fall ett kokt eller stekt ägg.

En kvartersbutelj mjölk, hörde också vanligen till innehållet i matsäckskorgen.

Måltiden intogs vanligen i skolsalen. Var vädret vackert lektes sedan på gårdsplanen.

Vid ruskigt väder, lektes inne i skolsalen.

Fotbollspelet var ju ej i farten, åtminstone inte på landsbygden. Men en annan idrottslek, var mycket omtyckt på sommaren. Detta kallades ”slå triss”.

De spelande uppdelade sig i tvenne lag. Varge pojke var beväpnad med en stake, ofta en gärdsgårdsstör. En björktrissa användes. Nu gällde det för lagen att driva varandra, ofta en hel kilometer åt endera hållet. Landsvägen var naturligtvis spelplats.

Efter en timmes middagsrast, började lektionerna kl. 1 och pågick till kl. 3.

I de högre klasserna blev det sedan träslöjd till kl. 5.

Då nedskrivaren började skolan 1894, var klockare Sven Dahlberg lärare. Läraren kallades alltid ”herrn”.

I storskolan förekom läxläsning i Luthers lilla katekes, Biblisk historia, Geografi, Naturlära och Svensk historia.

Dahlberg avgick från läraresysslan, troligen vid vårterminens slut 1895.

Till lärare och kantor, hade då valts en ung man, Karl Aug. Norlén. Han var då ogift och bodde hos syskonen Hedlund, Höckerstad.

Lärarens bostad bestod av två små rum samt kök. Ett rum på övre våningen, var kommunalrum.

Det andra rummet, troligen ett kallrum, användes väl möjligen av familjen på sommaren.

Till bestraffning vid svårare förseelser användes rottingen, vad jag kan minnas, fanns det en större och en mindre. Den mindre kallades fingerrotting och användes då eleven var litet för fingerklådig. Under min skoltid, minns jag endast en gång, då en pojke fick smaka mäster rotting. Pojken hade på skolvägen mött en äldre tant. Då det var otur att möta fruntimmer, hade pojken spottat och sagt ”tvy kärngdjävel”. Tanten hade skvallrat för herrn och fram på dagen, företogs avbasningen.

Om man ej kunde läxorna, var straffet, att ”sittainne” eller i värsta fall ”sitta kvar.

Bland lekar som förekom på rasterna, var ”datten”, ”leka gömma” ”sista paret ut” m.fl.

Vid regnväder, fick man leka i skolsalen. Då blev det mera stillsamma lekar, såsom ”byta namn” Hälften ut e, hälften inne” m.fl. Någon gymnastik, förekom ju ”armar uppåt sträck” ”knäna böj” o.d. Från min första skoltid minns jag, att det fanns några stycken trägevär, men jag minns ej att det någonsin användes. Krocketspel, s.k. ”bollhora” spelades även ibland.

På vintern då det var kälkföre, hade vi våra hemmagjorda kälkar med oss och åkte kälkbacke i backen på skolgården. Skolresor förekom ej på den tiden. Jag kommer särskilt ihåg, en utflykt till Höckerstads mejeri, vilket då var ganska nytt. Några gånger på sommaren, fick vi ha någon timmes lektion, i en närbelägen skogsbacke.

Vintern innan man började skolan, fick man lära sig läsa. Då kom ABC-boken till användning. I denna fanns bl.a. en tupp. När man slutat att stava och lägga ihop, lade man undan boken. Efter en stund gick man och tittade i den. Hittade man då en femöring, ett par karameller eller småbröd i den, då hade tuppen värpt och då var man glad och nöjd.

Detta är vad jag kommer ihåg från skoltiden för en mansålder sedan.

Jag vill härmed försöka göra några minnes teckningar över vardagslivet, här på landet, under mina barndomsår. Man glömmer ju ganska mycket under 50 – 60 är. Så mycket blir nog ej exakt.

Vid min fars gård, Örtomta, fanns, vill jag minnas, två par oxar samt en häst. Sommartid hade min far, för det mesta, två stycken drängar och en piga. Arbetet i ladugården sköttes alltid av den kvinnliga hjälpredan. Mjölkningen utfördes då alltid för hand. Före 1895 då mejeriet i Höckerstad, kom i gång, kärnades smör i vanliga handkärna. Smöret packades i träbyttor, rymmande c.a ett och två kilo. Det som ej åtgick i hushållet, försåldes vanligen i Norrköping. Den tre mil långa vägen, företogs med hästskjuts. Avfärden skedde då vanligen strax efter midnatt, och efter en rast vid Konungsunds kaffeställe, var man inne i stan till torgdags.

Spannmål, frukt m.m. samt även hölass, kördes in till stan, till försäljning. Även kalvar fraktades med hästskjuts in till stan. Kalvdagar, var vill jag minnas tisdagar och torsdagar.

Kalvuppköparna var då ute och mötte bönderna, på dagsbergsvägen vid femtiden på morgonen.

Allt vårarbete i jorden, utfördes med ox och hästkraft. Under mina yngre barndomsår, skedde all sådd för hand. En såskäppa, fastgjord med remmar över bröstet, användes.

Såningsmannen gick fram över fältet, utspridande säden med begge händerna, således på begge sidor om sig själv. Vårsäden var vanligen havre och blandsäd.

Efter vårsådden vidtog bl.a. fredning d.v.s. hängning av gärdesgårdar i markerna. Dubbelpar av stavrar nedhötades, med visst mellanrum. Trinnor lades dit, som sammanbands med granvidjor. Smäckra grangrenar höggs ned med s.k. ”kox”. Över en eld ute i markerna värmdes (basades) så de blevo mjuka och böjliga. Med dessa bands sedan stavrarna tillsammans, efter vissa trinnvarv. Skottning av renar, samt torvhackning förekom också. Längre tillbaka i tiden, var enligt hörsägner, ofta kvinnfolksgöra.

I början av Juli, påbörjades höskörden. Vid de mindre gårdarna slogs med lie. Slåttermaskinen, kom väl i bruk på 90-talet, men var inte då varje bondes egendom. Det mästa höet sattes i såtan, men även hässjor användes. Slåttergängen förekom också ibland vid en del mindre gårdar. Hästräfsor användes men ängsbackar och dikesrenar räfsades för hand.

Såväl höst – som vårsäden, mejades med lie. Då skaffades ofta extrahjälp till såväl mejning och upptagning. Till upptagning med krok och bindning av nekarna, användes vanligen kvinnlig arbetskraft. Höstsäden sattes vanligen i krakar eller hattrökar, men vårsäden i öppen rök.

En del gårdar odlade även lin, till husbehov. Linberedningen, var en ganska invecklad historia. Då linet var moget, skulle det ”ryskas” d.v.s. ryckas upp med rätterna. Då linet torkat, skulle linknoppen repas av. Detta skedde på en bänk, med uppstående spikar eller järntenar. Därefter breddes linet ut på åkern för rötning.

Efter en tid, fördes linet till bastu eller bråtgrop som bar uppeldad. Därefter skedde bråkningen. Detta tillgick så, att linet hackades med stora träknivar insatta i en träställning.

Genom detta slogs sedan halmen sönder och tågorna frigjordes. Möjligen kvarsittande avfall slogs sedan bort genom skäktningen.

Till detta användes skäktknivar. Innan linet var färdigt för spinning, skulle det häcklas. Häcklingen förekom i en apparat försedd med järnpiggar. Då linspinning skulle företags, var det ganska vanligt, att i orten bosatta gummor, åtog sig arbetet. Arbetet utfördes ibland mot kontant betalning, eller också erhölls en lintott som ersättning.

Efter slutad skörd och höstsådd, skulle potatis och kålrötter tagas upp. Till potatisupptagningen lejdes ofta kvinnor och barn från orten. Efter slutad höstplöjning tog tröskningen vid. Tröskning med ångtröskverk, var ej vanligt, förrän på 90-talet. De vanliga körtröskverken, var en ganska enkel maskinell utrustning.

En järnskodd, hastigt roterande cylinder, slog ur kornen ur den inmatade säden. Kronhjulet, som hade sin plats i körhuset utanför logen, drogs runt av två par dragdjur. En kugghjulsförsedd stock gick från kronhjulet till verket. Körningen utfördes vanligen av pojkar. Lönen för detta arbete, belöpte sig till 15 & 20 öre pr. dag. Efter omkring en timmes körning (tjyng) togs en rast, då säden skovlades undan från verket. Under körtiden rystades halmen bort från hämtet. Till detta användes högafflar eller trätjugor. Säden skildes sedan från agnarna, genom kastning i kastvanna.

Under min uppväxttid, var decimalsystemet infört. Säd som skulle säljas, vägdes därför i 100 kg. poster. Sådan säd som skulle malas, eller användas till sådd, mättes vanligen med halvspann. En tunna innehöll fyra halvspann – 32 kappar. Vid höförsäljning, användes vanligen pund, ett pund var 8+½ kilo. Mjölk såldes kannvis. 1 kanna var 1 stop = 4 halvstop = 8 kvarter =32 jungfrur. Dåtidens livsmedelspriser, kan jag ej uttala mig om. Men jag vill minnas, att råg och vete, stod i ca 10-15 kronor pr. 100 kg. Havrepriset, var ungefär 9-10 kronor för samma vikt. Mjölkpriset stod i omkring 10-12 öre kannan, ägg i 80-90 öre pr. tjog.

Den fattiges föda, bestod ofta av sill och potatis och skummjölk med lite lingonmos. Salta sillen kostade 25 öre pr. kilo. Strömmingen var också billig, 10-15 öre pr. kilo.

Tjänstefolk städjades på år. Tjänsten skulle tillträdas 1 november och räckte till den 24 oktober. Skulle tjänaren flytta, fick han då frivecka.

Lönen var, vill jag minnas, ca 100 kronor, för fullgod dräng och ca 50 kronor för fullgod piga.

Detta var årslön, till detta kom ju sedan fri mat och husrum. Hjälpdagsverken betalades med 50-75 öre pr. dag. Då manlig arbetare, höll sig maten, kunde han erhålla upp till en kronor pr. dag. Arbetstiden var minst 12 timmar pr. dag. Under den mörka årstiden något kortare. Under vintermånaderna utfördes skogsarbete, vedhuggning, rensning av staver, klyvning av trinnor m.m.

Ett år består ju inte endast av arbetsdagar. Vi har ju också heljerna. Vi torde börja med den största av dem nämligen Julhelgen. Den första tillredelsen till den var ju slakten. Julgrisen skulle ju slaktas i god tid före helgen. Den vintermorgon, då Kalle i Starrmyra kom för att slakta, var alltid som en liten förberedelsehögtid. Vi barn fick ju aldrig gå ut då grisen skulle stickas, men när mor Imli redde upp räntan, fick vi ju vara med. Mage och tarmar skulle ju tömmas och göras rena. I tarmen skulle ju sedan korvmaten stoppas. Blåsan togs vara på, gjordes ren och blåstes upp, några ärter lades i. Det blev en rolig och billig leksak, för oss ungar. När fläsket styckats och kallnat, skulle det saltas ner i fläsktinan. Någon konservering, förekom ej på den tiden. Lunga, lever m.m. hackades i hackho, det skulle bli lungkorv. Korngrynen stöptes till grynkorv. Så kom den kväll, då korven skulle stoppas. Till detta användes korvhorn. Avsågade kohorn i olika storlekar. Grynkorven stoppades vanligen i de grövre tarmarna. Ändarna fästes ihop med korvstickor. Dessa voro gjorda av taggarna på slånbuskar.

Anna-dagen skulle lutfisken sättas på lutning.

Fisken sågades i bitar, sedan fick vi hjälpas åt, att ta av skinnet. Skinnet gömdes sedan, för att användas som klarskinn vid kaffekokning. Syltor tillverkades, pressylta och lungmos m.fl. godsaker till Julbordet. Närmare Jul började Julbaket. Grovlimpor stöttes in. Jag tror att surdeg användes till detta bak.

Tiden går, det lacka mer och mer mot Julen. Luciafirande förekom inte, så vitt jag vet. Vi barn fick en femtioöring var, att köpa Julklappar för, till familjemedlemmarna. Det blev för en tioöring till var och en. Kanhända en cigarr till far och en bunt hårnålar till mor. Det blev ju inga storslagna Julklappar, till oss barn heller. Men man var glad och nöjd, för vad man fick.

Så kom Julafton. Granen togs in och kläddes. Julgranskonfekt, äpplen, pepparkaksgrisar och hemmagjorda papperskorgar med nötter och russin i, samt naturligtvis julgransljus, var den vanliga utstyrseln. Afton måltiden var ovanligt riklig. Smörgåsbord med skinka, korv, köttbullar och sylta m.m. Lutfisk, risgrynsgröt, samt till sist inkokta päron med vispgrädde och smörbakelser. Det var ju inte undligt om man hade magvärk den kvällen.

På Juldagsmorgonen skulle man ju gå till ottan. Den börgade vill jag minns, kl.6. Om det var slädföre, genljöd nejden av bringklockor och bjällerkransar. I alla fönster lyste ljus eller Julgranar. Juldagsmiddagen i mitt hem bestod vanligen av smörgås och stekt grynkorv med sylt.

Den från äldre tider omtalade ”Annandagsrulen”, då bygdens manliga ungdom, gick i gårdarna och väckte med Staffansvisan, för att bli bjudna på mat och dryckjom, var nog bortlagd i min ungdom. Sekelskiftet 1900, firades med midnattsgudstjänst i kyrkan. Predikan hölls, vill jag minnas av predikanten Karl Lövdahl.

Tjugondag Knut skulle granen brännas ut. Några Knutgubbar hörde jag aldrig talas om.

Vid Påsktiden, förekom inga minnesvärda saker. Jag minnes dock en Påskdags förmiddag, då det var spått, att jorden skulle förgås. Men man var mycket räddare då det var åskväder. Läste dock i tidningarna, att nere i Småland skänkte en del bort sina gårdar och klättrade upp på uthustaken, för att vara närmare himlen, om det skulle bli alvar av.

På dymmelonsdagen skulle man sätta på Påskhorn. På Långfredagen, skulle det vankas långfredagsris, vilket dock uteblev, åtminstone i vårt hem.

Kristi himmelsfärddagen, var första metardag, och det hände ju någon gång, att man fick följa med till sjön, men fisken stannade vanligen kvar. Det var en gammal sed, att göra vispar denna högtidsdag.

Midsommarafton kläddes vanligen en lite Midsommarstång.

Östra Ny & Å arbetareförening, brukade ha en utflykt till Stegeborg någon gång under sommaren. Föreningens hornmusik spelade och kaffe och läskedrycker serverades vid Lustgården. Sedan förekom dans och lekar, på backen, där apoteket nu är beläget.

Om andra nöjestillställningar, bjudningsbalar o.d. kan jag ej yttra mig något om. Man var ju för ung, att deltaga i något sådant nöjesliv. På 90-talet, kunde ju en och annan bondson skaffa sig en cykel, och kunde på så sätt förflytta sig till andra orter, eljest fick ju ungdomen roa sig själva och andra, bäst de kunde.

På hösten förekom husförhören. Socknen var indelad i rotar, upptagande en eller flera byar.

Då skulle husbönderna uppgiva för prästerskapet, om några flyttningar ägt rum. Åtminstone de yngre förhördes i de kunskaper de förvärvat i katekesen under skol och konfirmationstiden.

Hos den familj, som hade husförhöret, bjöds sedan på middag, åtminstone till bönder och likställda. Tjänstefolk o.d. blevo vanligen bjudna på kaffe.

Vid prostens Ens frånfälle 1892 valdes Martin Vetterling till församlingens själaherde. En broder till honom blev första läkaren i Stegeborgs provinsialläkaredistrikt.

Församlingens fattiga, som åtnjöt fattigvård, var inhysta i ett rum i fattigstugan, som nu användes till slöjdsal. Både manliga och kvinnliga, kloka och halvfnoskiga, fick ligga i samma rum. En äldre gumma fungerade som sköterska. Man förstår hur dåtidens fattigvård, var beskaffad, då ett tiotal sjuka och eländiga personer, var hopgyttrade som djur.

Det fanns ganska gott om litet originella personer. Men jag skall inte uppehålla mig med mer än en, som jag kommer ganska väl ihåg. Den person jag menar var ”gubben Magnus”. Magnus Bengtson var hans borgerliga namn. Från den tid jag minns honom, bodde han och hans gumma vid Malmsberg på Örtomta ägor.

Han hade förut varit torpare vid Spångtorp. Han var ganska pratsam av sig. En gång skulle han åka till Norrköping med kalv. Ett par Örtomta bönder hade kommit överens om att uppehålla honom. När han kom till Österängen, stod rusthållare Jon vid vägen. Det blev någon timmes pratstund. När han sen kom fram till Örtomta stod nämndeman Petterson där. Pratstunden blev där ändå längre. När han sedan blev färdig att åka därifrån var klockan vid femtiden, den tid då han skulle varit inne i stan och avlämnat sin kalv till hugad spekulant.

Det blev inte annat, än han fick vända om och låta kalven vara till nästa kalvdag.

Här är ett par av hans egna historier, som jag ska försöka återge. Han var på hemväg från stan och det blev ett ganska svårt åskväder. ”Ja åkte köningssunnsväjen å åska ok Å-sockensväjen, å dä va blek på blek. Å ja trodde åska skulle komme ner å räkne spika ät mä, söm ja hade i bakvangen”.

En mörk vinterkväll, skulle han gå hem till Spångtorp ” När ja då kom öpp i Nämmans bets backe, feck ja si tre styckna varge. Ja höjta te, men di stod still. Ja geck lite nämre å höjte, men distog still. Då geck ja fram te döm. Då fick jag si att dä va tri styckna enbuske”.

Den sista strofen, är från hans ålderdomshem, då synförmågan var ganska dålig. Hans gumma Imli, som var mycket yngre gick på hjälp. När hon kam hem på kvällen frågade hon om Magnus hittat på något att äta under dagens lopp. Då svarade Magnus:” Du ha ju fälle stallt fram en tillbringe mä blåbärsmjölk. Å dä åt ja u förstå sä”.

Blåbärsmjölken var surmjölk, i vilken en massa flugor drunknat under dagen lopp.

Som jag förut nämnt, ägde mina föräldrar, släktgården Örtomta. I börgan på Mars månad 1897 råkade far ut för en svår olycka vid skogsfällning. En gran vred sig vid fallet och kom delvis över far. En torr gren, trängde in i ryggen och förorsakade stor skada. Efter nästan två månaders sjukhusvistelse, var han någelunda återställd, men naturligtvis ganska klen.

På grund av ganska stora skulder och viss otur med kreaturen, sålde han gården, för om jag minns rätt, 16000 kr till rusthållaren Jon Jonsson i Österängen, med tillträde den 14 mars 1898. Mina föräldrar hyrde doch bostadslägenhet vid gården under ett års tid. På våren 1899 hyres bostad vid Tomta, av min morbror Karl Jonsson i Östermem. Där bodde vi till våren 1900 då vi flyttade till en av far inköpt lägenhet, Erikslund i Sankt Johannis socken.

Under vår vistelse vid Tomta, vill jag här nämna ett par små episoder. Vi vägen Östermem – Tomta, är ett ganska stort berg, Kalvhagsberget beläget. En gångstig gick över berget, där vi brukade gå, då vi skulle till affären vid Brunneby.

En varm Julidag, hade min bror Ivar, min kusin Folke, samt nuvarande cigarrhandlaren Nils Jonsson, alla tre, 11 – 12 åringar, hittat ett geting bo i en bergskreva. De tände eld i skrevan för att bränna ”billan” och gick därifrån efter, att som de trodde släck elden ordentligt. Nästa dag vid middagstid, började det dock ryka brinna upp i berget. Där fanns ju endast småskog, men då elden grävt sig ned i ljung och mossa, blev skogsbranden ganska svårsläckt.

Lyngsjön var ju delvis torrlagd, denna tid, men det fanns gott om gölar och vid större nederbörd och vid vårflod var det ganska mycket vatten.

Gäddor och rudor, fanns det ganska gott om. Sjöfågel slog ofta ned der. Under sommar kvällar kunde man höra horsgökens och kornknarrens, numera sällsynta läten. En tid under sommaren, hade ett storkpar slagit sig ner och fångade väl sin föda i gölarna. Detta var ju ett ganska sällsynt evenemang i våra bygder.

Vid Höckerstad, låg tingshuset. Häradsrätten flyttade omkring sekelskiftet till nybyggt tingshus i Norrköping. Tingshuset blev riksbekant, genom handläggningen av Broxviksmålet 1896 – 97.

Höckerstad gästgivaregård ägdes av min morbror A.P Andersson. Han kom dit från Mogata 1885.

Innan Vikbolandsbanan blev färdig i medio av 90 – talet användes gästgivareskjutsar mellan de olika gästgivaregårdarna. Andersson avled den 24 mars 1908.

Släktgården Östermem (Stenhuset) byggdes av min morfars far Jon Jonsson, i börgan av
1800 – talet. Sonen Olof Jonsson född år 1820, brukade gården, till den överläts till hans son Karl Jonsson född 1856.

Släktgården i Örtomta ägdes av min mormors fader häradsdomaren Karl Karlsson. Min fader var född vid Södermem d 2 september 1852. Min farfader var född Jon Peterson flyttade sedan till Örtomta utjord. Jon Peterson var född den 8 Januari 1825 och avled den 1 Januari 1886. Min farmor Gustava var född den 21 december 1821 och avled i oktober 1896.

Med detta vill jag avsluta denna lilla minnesteckning utförd på min ålderdom. Mycket kanhända kunde bifogas men mycket är ju glömt och jag har ju aldrig tänkt att det skulle bliva mina memoarer.

Jag har ju tänkt, att det kanhända kan vara något av intresse för barn och barnbarn, att höra något om livet här på landet för bort åt ett sekel sedan.

Höckerstad i April 1956

Hilmer Peterson

 

Poststationsföreståndare

Hilmer Peterson

Poststationsföreståndaren Hilmer Valdemar Emanuel Peterson var född på Örtomta i Östra Ny socken den 26 mars 1886. Han flyttade som 14-åring med sina föräldrar och syskon till Norrköping, där han så vistades under början av 1900-talet.

Han återkom så småningom till Höckerstad, där han tillträdde platsen som Poststationsföreståndare den 1 januari 1934. som han innehade tills den drogs in den 30 september 1957.

Hilmer var mycket intresserad av sin hembygd och var verksam i Björkekinds Hembygdsförening under många år.

Han skrev också många dikter och prosastycken på Vikbolandsmål, av vilka en del utgivits efter hans död i diktsamlingen ”Känner ni lannet”.

Det blev även en del teaterpjäser och nyårsrevyer, i dessa fanns alltid en genomgående handling, som han brukade kalla den röda tråden. En av dem kan nämnas, ”Saltsjöstänk och Böljeblänk”. Hilmer var med och bildade, samt var den drivande kraften i ”Amatörteaterklubben Frisk Vilja”, som spelade dessa revyer och pjäser i olika bygdegårdar runt Vikbolandet. Musiken bestod av ett dragspel och en fiol. När det blev dags för generalrepetition användes postlokalen, kund-disken släpades åt sidan och kulisser och ridå sattes upp.

Hilmer var mycket road av teater och hade nästan alltid själv en roll i revyerna och pjäserna.

Han var även politiskt intresserad och var sekreterare i Östra Ny Arbetarkommun under många år. Hilmer förestod också S.L.S – biblioteket i Östra Ny en tid, som han skötte i anslutning till postlokalen. Han var själv mycket intresserad av litteratur, läste ganska mycket, kanske allra helst historiska böcker.

Även i det dagliga arbetet på posten togs hans skrivkunnighet i anspråk. Så hände det vid ett tillfälle att en postkund bad honom om skrivhjälp, och som tack tog upp ett par hönsägg ur byxfickan och överlämnade.

Poststationsföreståndaren och Vikbolandsskalden Hilmer Peterson avled den 23 oktober 1961 vid Bergkvara.

Men minnet lever kvar av en man med intresse för kultur och historia, som han delade med sig av i hembygden genom sin skrivande verksamhet.

 

 

Berättelse från Vikbolandet

(Anselm Hellström, Arkivet Tingsborg)

Lyngsjön, på Vikbolandet, har på de senaste hundra åren alltmera blivit ett problem för bygden. Man trodde att det skulle bli fina ängar och gärden på den gamla sjöbotten genom sänkningen av sjön. Vi vet inte om jordbruksexperterna själva trodde att detta torrläggningsföretag skulle lyckas, eller om de betraktade det som ett försöksobjekt? Men framtiden fick nu besannat, att det inte går att bruka våld mot naturens lagar. Det har också markägarna kring den försvunna sjön fått erfara.

Lyngsjön var ju fordom en betydande sjö, med rikligt fiske och som fågelsjö en av länets främsta. Man liknade den vid fågelsjön Tåkern.

Redan på 1700-talet omnämns detta då den kände prosten Carl Nyrén, som pojke med sina föräldrar bodde på gården Lyngsjöhagen, intill denna sjö. Han berättar i sina memoarer, som är hämtade från Linköpings gamla länsarkiv följande ”Cirka två mil fågelvägen från Söderköping, ligger trumpetarebostället Lyngsjöhagen , vid den friskrika Lyngsjön – den plats där jag velat både leva och dö, om det blivit mig förunnat”.

Fisket på gården var tydligen en betydande inkomstkälla och bidrog till försörjningen i det fattiga trumpetarbostället, som Carl Nyréns fader Peter Nyman, förestod under ofredens tidsepok på 1700-talet.

Lyngsjön blev under 1800-talet vid olika tillfällen reglerad. Bland annat för att få vatten till en kvarn vi Rippetorp i Häradshammar.

Men den stora sänkningen av sjön påbörjades 1917 eller 1918 under första världskrigets slutskede. Sen har arbetet med sänkningen fortsatt år efter år med rensning och underhåll, som kostat mycket pengar för delägarna.

Sjön hotar nu att komma tillbaka, genom att marken sjunker och bergen kommer i dagen. Det talas om ett pumpverk, att det skulle vara enda lösningen. Men markägarna är skeptiska till ett sådant företag – de har det gamla i friskt minne.

När min far var ung fanns det slåtterängar ned mot sjön. Man slog med lie och började på kvällen sen daggen lagt sig, för då blev det mera skärpa i lien och det gick lättare att slå. Man kunde vara många slåtterkarlar från trakten, och sämjan var god. När sedan fodret blev torrt och inkört gjorde farfar ”slåtterjänge”, och Pelle-Fors och far spelade till dansen.

För skogsbruket var Lyngsjön också en tillgång, genom att man kunde transportera virket över sjön när den blev tillfrusen. Och det förkortade vägsträckan avsevärt, och man behövde ej åka de långa sträckorna på dåliga vägar. Man körde då i långa foror över isen under bjällerklang och ned till Slätbaken vid Stegeborg, där det fanns stora upplagsplatser. Sen kom det skeppare från St Anna och köpte veden.

Bland dessa skeppare fanns en kusin till vår far. Han hette August Ohlsson, och var från Södra Finnö. Han ägde en egen segelskuta, den tremastade skonaren ”Viktoria”. Han ägde en egen segelskuta, den tremastade skonaren ”Viktoria”. Han brukade också köpa ved av farfar, och det blev en skutlast nästan varje år. Han gick då till Stockholm och Gotland och andra större orter, där det fanns många köpare och stor åtgång på veden.

August Ohlsson var stolt över sin skuta, som var den största och vackraste bland de många segelskutor som på den tiden låg för ankar över vintern på redden utanför Södra Finnö.

Det kan också nämnas att August Ohlsson hade så gott som växt upp vid Lyngsjöhagen. Han fick komma till farfar när han var tolv år, för han hade förlorat sin far genom en sjöolycka. Han blev nu till god hjälp på gården, när hans kusiner Karl-Adolf och Finmark Hellström var små och bara två respektive tre år gamla.

Men när de blev så stora så de kunde börja hjälpa till i jordbruket, mönstrade August Ohlsson på ett fartyg, som avgick med kurs på någon utländsk hamn. Han blev sjöman i många år och fick vara med om mången hård dust på främmande hav.

Bland annat berättade han om ett äventyr i Indiska Oceanen. Det hade mönstrat på kineser på fartyget, och det visade sig sedan vara sjörövare, och de gjorde myteri och skulle döda kaptenen. Då kom August Ohlsson och en annan sjömanskamrat och räddade honom.

Då gavs ingen pardon, berättade August Ohlsson, för då hade vi varit förlorare. Ohlsson var känd för att vara ovanligt stark, vig och härdad genom det hårda liv till sjöss som förekom på den tiden, så antagligen fick sjörövarna dansa en dans, som de sent skulle glömma.

Efter många sjömansår slutade han vid handelsflottan och inköpte skonaren ”Viktoria”, och bedrev som tidigare nämnts handel med ved och även frakter från Gotland av kalksten till fastlandet.

Han utbildade även unga pojkar till goda sjömän. Bland dem fanns Arvid Engström från Östra Husby, som blev skeppspojke hos Ohlsson några år.

Men 1908 seglade August Ohlsson i kvav i hård storm utanför Gotland. Detta hände i oktober månad det året.

Det hade varit en lugn och vacker förmiddag då Viktoria lämnade Gotland, men fram på eftermiddagen kom det fruktansvärda ovädret. Från den dagen var Viktoria försvunnen, begravd i havets djup. Och med i djupet gick förutom kaptenen hans son Birger och fyra andra raska sjömän. Bland de omkomna fanns ett par tvillingar, Karl och Gustav Österman. Dessa käcka och förhoppningsfulla ungdomar hade varit sin moders hopp, för fadern var död några år tidigare, men nu var de också borta för alltid.

När farfar fick kännedom om den svåra olyckan grät han och blev så otröstlig för han var djupt fästad vid sin systerson, som han beundrade, men som rönte ett sånt tragiskt öde.

Anselm Hellström

 

 

Anselm Hellström – Riksspelmannen från Lyngsjöhagen

(Arkivet Tingsborg)

Anselm Hellström bor fortfarande nu år 1990 i sin stuga på gården Lyngsjöhagen i Östra Ny socken. Anselm är född 27/10 1904.

Anselm berättar själv om sig och sin släkt:

Farfadern hette Adolf Fredrik Tyrson 1869-1912 och bodde på Södra Finnö i S:t Anna socken, men flyttade till Lyngsjöhagen där Anselms far Finmark Hellström föddes.

Finmark flyttade till Norrköping 1894, när han gifte sig och arbetade på en snickeriverkstad på Saltängen. Så småningom ledsnade han på att ”gå under pipan” och flyttade 1902 ut till Hemmingstorp och blev bonde. 1910 flyttade familjen till Toltorp och 1925 återvände man till Lyngsjöhagen.

Farfadern fick höra talas om en skicklig spelman, som hette Pelle Fors. Han tog med sig Finmark till Pelle Fors och där fick Finmark lära sig spela mot att han skötte trädgårdslanden. Finmark och Pelle Fors kom sedan att spela mycket tillsammans. Under sin Norrköpingstid spelade också Finmark S-kornett i Skyddsvakten.

När Anselm och tvillingbrodern Allan var 11 år fick de börja spela för sin far. På så sätt gick spelmanstraditionen från Pelle Fors till Anselm och Allan. Det är alltså en lång släkttradition i musikens tecken, som lett fram till bröderna Hellströms utveckling. Även på mödernet har de traditioner. Modern var lärarinna i Västergötland och har musikalitet i släkten.

I sin ungdom spelade ofta bröderna Hellström på danser, men senare kom arbetet på gården att stå i förgrunden. Tillsammans med sin syster Astrid skötte de nämligen gården Lyngsjöhagen fram till början av 1980-talet. Spelmanstraditionen från Pelle Fors höll de hela tiden levande. Redan år 1949 fick de ta emot Zornmärket i brons. Samma utmärkelse i silver fick de ta emot år 1982 och 1988 var det dags för Anselm att ta emot guldmärket. Allan avled år 1984. Bröderna har dessutom erhållit förtjänsttecken i guld. 1982 blev de båda utnämnda till riksspelmän vid en högtidlighet i Gamla Linköping.

På senare år har Anselm Hellström gjort det möjligt att dokumentera och bevara spelmanstraditionen från Pelle Fors. Han har också gjort sig känd som en stor hembygdsvän, och i den andan har han ägnat sig åt att teckna ned en del av sina levnadsminnen.

I övrigt ber vi att få hänvisa till boken Spelmännen Hellström utgiven 1991 av stadsmuseet Norrköpings kommun.

Anselm Hellström gick ur tiden 1993.

Ovanstående arbete/berättelser är insamlat av en studiecirkel ingående i arbetet om Seklernas Vikboland. Arbetet har pågått under åren 1988-1991 och deltagare har varit:

Elis Härshammar, Gunnar Peterson, Filip Svensson, Thora Karlsson, Karl-Erik Jonsson, Ragnar Stagnborg, Ragnar Askenberg, Botvid Eriksson och Folke Sandell.

Materialet från studiecirkeln finns samlat vid Östra Ny Bygdegårdsförening, arkiv.

Hilmer Peterson var född 1886 på Örtomta i Östra Ny socken på Vikbolandet. Han avled 1961 i sin födelsesocken.